Antiken
1700- och 1800-tal

De äldsta omnämnandena

Rosen beskriven

Myter om rosens skapelse

Rosens popularitet

Den användbara rosen

Medicin

Fest

Odling

Myter

Rosen i litteraturens bildspråk

Förgängelse

Njutning, vällust

 

 

ANTIKEN

I detta avsnitt skriver jag först om tidiga omnämnanden av rosen i västerländsk kultur, därefter om de första faktabeskrivningarna. Myterna om rosens skapelse kommer därnäst, och så olika vittnesbörd om rosens popularitet. Sedan kommer ett avsnitt om hur rosen användes under antiken: som medicinalväxt, till fest, i odling. Rosen förekommer naturligtvis i olika myter, och avslutningsvis säger jag något om bildspråket i litterära texter.

 

De äldsta omnämnandena

Släktet Rosa har funnits i miljontals år, vilket fossila lämningar visar, och säkert har den uppskattats i tusentals år för sin färg och sin väldoft,

men när dyker rosen upp för första gången i skrifterna? När det gäller Europa är det förstås i en grekisk text. Allra äldst är en kortfattad anteckning på en lertavla som hittats i Nestorpalatset i Pylos på Peloponnesos och som är från ca 1200 f.Kr. Där står ”Till Ti-no olja med salviadoft, till salvor. Vidare, med rosendoft, till salvor.”

Nästa omnämnande återfinns typiskt nog i västvärldens äldsta bevarade diktverk: Homeros Iliaden. I slutet av detta epos har Akilles dödat trojanernas främste hjälte, Hektor, och nu släpar han liket efter sin vagn varje dag utanför Trojas murar.

 

hectors_death

Hektors lik släpas efter Akilles vagn. Svartfigurig grekisk vasmålning
(svartfigurig stil varade från omkring 620 till 480 f.Kr)

 

Men märkligt nog förblir den döda kroppen utan märken:

- - - Dock rörde ej hundarna Hektor
ty Afrodite, dottern till Zeus, höll dem borta från kroppen
dag och natt, och hon smorde hans hud överallt med ambrosisk
rosenolja till skydd så den ej skulle skavas och rispas
om han blev släpad.

(Övers. Ingvar Björkeson)

Det allra äldsta omnämnandet gäller alltså rosens användning, inte dess skönhet. Detta går igen i andra litterära spår: rosen användes som prydnad i form av kransar eller girlander.  Ett hundratal år yngre är Sapfo (omkr. 600 f.Kr.), som på ett par ställen bland de få rader som finns bevarade av henne nämner rosor:

Här hos mig har du ofta fäst
I ditt lockiga svarta hår
Kransar bundna av rosor och nattviol.

(Övers. Jesper Svenbro & Lars-Håkan Svensson)

Tvärtemot vad som ofta sägs i rosenböckerna har Sapfo aldrig talat om rosen som blommornas drottning eller kejsarinna (i alla fall inte i det som finns bevarat av henne), utan det är som miljöbeskrivning eller som attribut rosen nämns.

 

sapfo_kronberg

Julius Johann Ferdinand Kronberg har uppenbarligen fastnat för den felaktiga uppfattningen
av Sapfo som rosens besjungare. (1913)

 

Vid olika festligheter var det brukligt att smycka sig med blomsterkransar, och där är rosen tillsammans med violen den viktigaste blomman. Denna koppling mellan violen och rosen har tolkats som att violen inleder det nya växtlighetsåret och rosen innebär höjdpunkten. Festligheter är en fråga om gemenskap och det är därför bara naturligt att rosen omnämns just i körlyriken.

Så säger till exempel Sapfos samtida Stesichorus i ett fragment:

Mången kvittenfrukt kastade de mot kungens vagn, många blad av myrten och rosengirlander och kransar av violer.

och Bacchylides (400-talet f.Kr.) i De unga eller Theseus:

Hon tryckte på täta lockar
en konstfullt flätad krans
av mörkröda rosor; hon fått dem
en gång som makalös bröllopsskänk
av ränkfull Aphrodite.

(Övers. Emil Zilliacus)

Redan tidigt utnyttjade författarna, främst lyrikerna, rosens färg och doft i sina beskrivningar av människor och natur. Hos Homeros möter vi beskrivningen av morgonrodnadens gudinna, Eos, som rhododaktylos Eos, den rosenfingrade Eos, en beskrivning som blev en kliché redan under antiken, och som det finns ekon av långt fram i tiden, till exempel hos Stagnelius i dikten Endymion, där han tilltalar Eos som ”rosenkransade brud”.

Rosen används också tidigt som en symbol för det som är vackert i naturen, ofta i samband med hyllningar till våren, till det ungdomligt friska. Så i De homeriska hymnerna, som skrevs ned på 700-talet, ungefär vid samma tid som Iliaden nedtecknades. I hymnen till Demeter, växtlighetens, skördarnas gudinna, kan man läsa om hur Persephone, Demeters dotter, blev bortrövad av underjordens kung, Hades, när hon och några andra flickor

Långt från sin guldsvärdsrustade mor som skänker oss frukter
lekte hon [Persephone] glatt på en frodig äng med Okeanos’ unga
döttrar med högvälvd barm, och flickorna plockade blommor
-- rosor, violer, saffran, iris och blå hyacinter

Och längre fram berättar Persephone hur rovet gått till :

Alla lekte vi där och plockade älskliga blommor,
ljuvliga krokus och iris, blandade med hyacinter,
knoppande rosor och snövita liljor, förunderligt vackra,
och en narciss som jorden skapat skön som en krokus.

(Övers. Ingvar Björkeson)

 

proserpina

Proserpinas bortrövande (Proserpina är romarnas namn på Persephone). Luca Giordano (1632-1705)

 

Detta är alldeles uppenbart en beskrivning av en symbolisk äng som med sin blomprakt kontrasteras mot dödsriket under jorden: de uppräknade blommorna blommar faktiskt inte samtidigt!

Hos Sapfo blir rosorna extra poetiskt laddade. I ett fragment säger hon:

Där den skimrande daggen har fallit tyst
Och där rosorna öppnar sig
Och det doftar av fuktig honungsklöver

(Övers. Jesper Svenbro & Lars-Håkan Svensson)

Och i ett fragment funnet på ett ostrakon, en krukskärva:

… här sorlar kallt vatten genom äppelträdens grenar,
hela platsen är skuggad av rosor, och från de
skälvande bladen kommer dvalan ned över oss …

(Övers. Sture Linnér)

Men hos poeten Arkilokos, något äldre än Sapfo, dyker faktiskt en ros upp, som varken verkar vara en kuliss eller symbol, utan något som en flicka plockat för att den är vacker:

Hon höll en myrtenkvist som hon plockat
Och den ros
Som behagade henne mest
Av dem som fanns på busken
Och hennes långa hår skuggade hennes skuldror och rygg.

Det här är således några av de äldsta spåren av rosen i vår kultur, spår som följdes av romarna och som så småningom blev upptrampade stigar, som poeter följt genom århundraden – och följer än i dag.

[Överst på sidan]

 

Rosen beskriven

Mer nyktra, mer faktabetonade omnämnanden av rosen är yngre än de nyss nämnda poesifragmenten. Nästan tvåhundra år yngre än Sapfo är Herodotos, som i sin Historia (bok VIII) nämner rosor, mer i förbigående:

Bröderna kom emellertid till ett annat landskap i Makedonien och slog sig ner nära de trädgårdar, som är uppkallade efter Midas, Gordias’ son. Där växer vilda rosor, som vardera har sextio blad och överträffar alla andra i vällukt. I dessa trädgårdar blev även Silenos fasttagen, såsom makedonerna berättar. Ovanför trädgårdarna ligger ett berg vid namn Bermion, som inte kan bestigas för köldens skull.

Det intressanta är att han talar om fyllda rosor: varifrån har de kommit? Tidigare har en del forskare (till exempel dansken Poul Herring) menat att de rimligen förts in i Grekland från Frygien i Mindre Asien. Numera håller man det för troligare att det handlar om en fylld Rosa gallica eller Rosa alba.

Den förste som beskrev rosen mer vetenskapligt var greken Theofrastos (omkr. 371- omkr. 287 f.Kr.) i sina verk Om växternas historia och Om växternas naturlära.

theofrastos

Theofrastos

Hos rosorna finns många skillnader, i antalet kronblad, i grovhet, i färgens skönhet och i hur välluktande den är. De flesta har fem kronblad, medan andra har tolv eller tjugo, och vissa väldigt många fler än detta; man säger att det finns sådana som kallas ”hundrabladiga”.

Så lyder alltså den äldsta bevarade beskrivningen i Europa av rosen. (När Theofrastos talar om hundrabladiga rosor får man inte tro att det rör sig om ”centifoliarosor”, som ju är rosor som togs fram av holländarna på 1500-talet, utan om fyllda former av, antagligen, Rosa gallica.) Han skiljer för övrigt mellan rosor med fyllda blommor och de vilt växande (det vill säga nyponrosor av olika slag) med enkla blommor. De förra kallar han för rhodon och de senare för kynosbaton.

Man förstår av vissa rader att man faktiskt odlade rosor vid den här tiden och gjorde till exempel parfym av dem:

Mest väldoftande är rosorna från Kyrene och därför luktar parfymen därifrån bäst.
- - -
Men eftersom plantan gror långsamt ur ett frö, tar man, som sagt, sticklingar från grenarna och planterar dem.

Hos Theofrastos får vi också lära oss att roten från en av de vilda rosorna är ett utmärkt medel mot rabies. Den rosen kallar han kynorrhodon, vilket betyder ”hundros”.

Från Grekland spreds odlandet av rosor över hela Medelhavsområdet och i synnerhet romarna blev besatta av rosen. I sitt encyklopediska verk Naturalis historia beskrev den romerske författaren Plinius d.ä. de rosor som förekom i det romerska riket och hur man odlade dem.

plinius

Plinius d.ä. (23-79 e.Kr.). Omkom vid Vesuvius utbrott. Skrev Naturalis Historia,
i vilket han sammanfattade sin tids kunskap om omvärlden.
Var en stor auktoritet under många hundra år.

Plinius inleder sin beskrivning av rosorna på följande sätt:

Folk i vårt land kände till bara några få trädgårdsblommor att göra girlander av, och av dessa få knappast någon förutom violen och rosen.

Efter en kort beskrivning av rosens delar kommer ett stycke om användningen:

Användandet av rosor i kransar är så att säga det minst vanliga sättet att använda dem. Blomman dränks i olja, ett bruk som funnits sedan tiden för det trojanska kriget, vilket Homeros vittnar om; dessutom utgör den numera en ingrediens i salvor ... Den används också ensamt för vissa medicinska ändamål, och används i omslag och ögonsalvor för sina inträngande egenskaper. Den används också för att parfymera läckerheterna vid våra festmåltider och har aldrig några onda biverkningar.

Så räknar han upp en del rosor. Eftervärlden har försökt lista ut vilka han avser.

De mest uppskattade rosorna hos oss är de som kommer från Praeneste och Kampanien. [Gallicarosor har man oftast gissat på.] Vissa har till dessa varieteter lagt rosen från Miletus, vars blomma är lysande röd och som aldrig har mer än ett dussin kronblad.

Och litet längre fram :

Antalet kronblad, som aldrig är mindre än fem, kan öka i antal till dess vi finner en art som har så många som hundra och därför kallas ”centifolia”. I Italien finns den i Kampanien ...

Plinius går igenom i följande avsnitt i vilken jordmån rosorna växer bäst, vilka som slår ut först, vilka sist. Därefter kommer avsnitt om hur man använder rosen för olika medicinska ändamål – och här tar han upp Theofrastos beskrivning av en viss ros som ett medel mot rabies och eftersom Plinius skrev på latin blev dess namn rosa canina – ett namn som denna ros haft alltsedan dess. Plinius berättar en historia om en soldat i det pretorianska gardet, vars mor i en dröm fått en uppmaning att skicka till sin son roten till en vildros, nämligen kynorrhodon, och att be honom dricka ett extrakt av roten. Sonen hade just blivit biten av en rabiessmittad hund och börjat få symptom själv, när han fick brevet med uppmaningen. Han lydde, drack och blev frisk. Rosa canina, hundros, alltså.

[Överst på sidan]

 

 

Rosens skapelse

När det gäller något så beundrat och uppskattat som rosen kan man räkna med att det finns många berättelser om dess ursprung. Något så väldoftande och skönt måste ju ha en märkvärdig bakgrund. I Europa är det Afrodite som oftast nämns som upphovet. På litet olika sätt. Det vanligaste och kanske äldsta är att den första rosenbusken sköt upp ur jorden när Afrodite föddes ur havets skum och när gudarna såg den anonyma busken hällde de litet nektar på den och den första rosen var född.

 

birth_of_venus

Venus födelse. Sandro Botticelli. Ca 1485

 

Så här skriver den senantike författaren Nonnos, (en grekiskspråkig epiker från Panopolis i Egypten, som levde under 400-talet e.Kr) i ett epos om Dionysos som heter Dionysiaca:

[Afrodite] pressade vattnet bakom sig med sina fötter och kom iland vid Beroe. När människorna på Cypern talar om gudinnans fotsteg som kommer upp från havet ljuger de. Beroe var den plats som först tog emot Kypris [Afrodite] ; och ovanför de närliggande vägarna lät ängarna av sig själva blommor och gräs skjuta upp överallt ; i den sandiga bukten blev stranden röd av massor av rosor ...

Ett par berättelser om rosens ursprung har att göra med Afrodites förälskelse i den vackre Adonis.


venusadonis

Venus och Adonis. Sidney Harold Meteyard (1868-1947)

 

adonis_vaknar

Adonis vaknar. John William Waterhouse (1849-1917) Konstnären bryr sig inte om att de anemoner och rosor han avbildar enligt myten skapades först vid Adonis död.

 

En version säger att det var Adonis blod när han blivit dödligt sårad av ett vildsvin som skapade rosen. Så här skriver Bion från Sicilien (ca 200 f.Kr.) i den enda bevarade dikten av honom, ”Klagosång över Adonis”:

Hon från Paphos [Afrodite] gråter och Adonis blöder, droppe för droppe, och blodet och tårarna blir till blommor på marken. Ur blodet uppstår rosen, ur tårarna anemonen.
Jag ropar ve, ty Adonis, den vackre Adonis är död !

 

adonis_ribera

Venus och Adonis. Jusepe de Ribera (1637)

 

En annan myt säger att när Afrodite fick höra att Adonis var sårad skyndade hon till honom och stack sig då på vassa taggar: hennes blod droppade på några blommor – och rosen hade uppstått.


venustagg_rubens

Venus med en tagg i foten. Peter Paul Rubens (1577-1640)

 

venustagg_tenerani

Samma motiv, men ett annat kvinnoideal. Pietro Tenerani (1789-1869)

 

En anspelning på denna myt finns i Pervigilium Veneris (antagligen 300-talet e.Kr.):

O flickor! Förbered er
fäst upp ert svallande hår med band av rosor.
Det är Venus blomma: det blod den sköna Venus spillde
sköljde över den muntra Skönheten…

En helt annan historia är den följande. En dag när gudarna hade fest i Olympen stötte Eros i dansen sin vinge mot en kruka med nektar. När den gudomliga vätskan träffade marken färgades den dittills vita rosen röd.

En senantik författare, Florus, har sammanfattat några berättelser om rosens skapelse på följande sätt:

Rosen föddes ur ett leende hos Amor, eller den föll ur Auroras hår när hon kammade sig eller den föddes när Kypris, hejdad av grymma taggiga kvistar färgade de stickande spetsarna med sitt blod.

I den muslimska världen finns en legend som säger att rosen uppstod när Muhammed klättrade upp till himmelen och hans svettdroppar träffade marken. (Man kan ju jämföra med den grekiska myten om gudarnas nektar.) Senare har man broderat på denna myt och sagt att svettdropparna från olika delar av Muhammeds kropp har gett upphov till de olika slagen av rosor.

Enligt en gammal persisk saga är rosen en gåva från Allah. En gång trädde blommorna fram inför honom och klagade över att lotusblomman som var satt att härska över dem inte skötte sitt kungliga ämbete. Allah hörsammade deras begäran och gav dem en vit ros med törnen som skulle skydda den. När näktergalen såg den nya kungligheten blev han så förtjust att han tryckte sig mot den så att taggarna sargade hans bröst. Av hans blod blev rosen röd.

Även taggarna har sin historia. En zoroastrisk (den gamla persiska religionen) legend säger att taggarna uppstod först när Ahriman, det ondas personifikation, gjorde sin entré i världen. Intressant nog finns samma idé i kristen mytologi: rosen hade inga taggar i Paradiset, utan de uppstod först med Adams och Evas syndafall.

[Överst på sidan]

 

 

Popularitet

Romarna kallade rosen för flos florum, blommmornas blomma, och tidigt kom den att kallas för blommornas konung eller drottning (i Persien blev det ”skönhetens sultaninna”). Frågan är vilken ros det är man hyllar: nyponrosen, kynosbatos, eller den odlade rosen. Theokritos (grekisk skald från 200-talet f.Kr.; kallas ibland för herdediktningens skapare) gör i alla fall skillnad på dem i den femte idyllen av hans Sånger:

Aldrig kan nånsin dock anemon eller vildros förliknas
med den förädlade ros som växer i stenmurens lister.
(Övers. Ingvar Björkeson)

I många böcker om rosor kan man läsa om hur rosen hyllats som blommornas kejsarinna eller drottning av Sapfo, vilket som tidigare nämnts är helt fel. Den hyllning som nämns i dessa sammanhang har skrivits av den engelska poeten Elizabeth Barrett Browning runt mitten av 1800-talet och är i sin viktorianska form och ton ljusår från Sapfos poesi. Browning har i sin tur fått det hela från Achilles Tatius (Alexandria, 200-talet e.Kr.), som i sin lilla roman Clitophon och Leucippe på ett ställe beskriver hur flickan Leucippe sjunger en lovsång till rosen:

Om Zeus hade velat ge blommorna en konung skulle den konungen varit Rosen. Den är världens prydnad, växternas härlighet, alla blommors öga, ängarnas rodnad, själva den glödande kärleken; den har Kärlekens andedräkt, den är Afrodites sändebud; dess bladverk doftar sött, den yvs över sina kronblad, som tycks le vid Västanvindens ankomst.” Så sjöng hon, men jag tyckte mig se den rosen på hennes läppar, som om den var en blomma som förvandlats till hennes ljuva mun.

Det är ett mysterium hur denna passage kunnat ge upphov till myten om Sapfo som rosenhyllare. Via Browning. Att Browning överhuvudtaget versifierade en passus ur den kan bero på att en översättning av den lilla romanen publicerades i Bohn's Libraries 1848 och möjligen väckte en del uppseende i det viktorianska England på grund av sin syn på kärleken. Ett homosexuellt förhållande mellan två män beskrivs till exempel utan något som helst avståndstagande.

Det finns många hyllningar till rosen i den antika litteraturen och en av de mest vältaliga är en text som ingår i en samling som kallas Anacreontea. Författaren är okänd. Så här lovprisar han rosen:

Tillsammans med våren, som ger oss blomsterkransar, vill jag med klar röst ivrigt besjunga vårens följeslagare, den ljuva rosen. Den är gudarnas andedräkt och de dödligas glädje, Gracernas prakt i vårens tid, de älskandes och Afrodites förtjusning med sina sköna blomsterkransar; den är ett ämne för poesin och är Musernas graciösa blomma; det är ljuvt att finna den när man beträder törnbeströdda stigar, ljuv att hålla och värma i mjuka händer, att trycka mot sin kropp, Kärlekens lätta blomma. På fester, banketter och Dionysosfestivaler vad skulle vi göra utan rosen? Den rosenfingrade gryningen, rosenarmade nymfer, rosenkindade Afrodite – så beskriver poeten dem, och rosen skänker också glädje till de opoetiska. Den hjälper de sjuka, den skyddar de döda, den trotsar tiden: ty rosen behåller sin ungdomliga vällukt även på sin ålders behagfulla höst.

Men varför blev rosen så populär? Två självklara svar, tycks det. Det första är doften. Redan Herodotos framhåller doften och det gör de flesta som skriver om rosen. Och när konstnärer har velat göra en allegorisk tavla över luktsinnet, har de naturligtvis med rosor.

 

doften_brueghel

Allegori över luktsinnet (1617-18). Jan Brueghel d.ä.

 

luktsinnet_lagrenee

Luktsinnet. Louis-Jean-François Lagrenée, även kallad  l'Aîné (1724-1805)

 

Det andra är förstås färgen. På våra breddgrader är den sannerligen inte märkvärdig, men i Sydeuropa och i Mellersta Östern och i Persien, har det funnits mer glödande färger. En annan viktig faktor har säkert varit rosens beredvillighet att mutera: färgskiftningar, föränderligt antal kronblad etc. har förekommit så länge genus Rosa har funnits.

Ett hänryckt svar får vi i W.L. Dörings digra och bitvis bisarra verk Die Königin der Blumen (”Blommornas drottning”; 1835) . I sitt lovprisande säger han bland annat att rosen är överlägsen andra blommor därför att den har precis rätt storlek:

En enorm storlek skulle beröva rosen dess jungfrulighet och älsklighet, dess charm och grace, ty varje ung kvinna, hur vacker hon än är, tappar om hon ställer sina systrar i skuggan av sin jättestorlek. - - - En gigantisk Venus skulle överhuvudtaget ge ett obehagligt intryck. Om rosen och dess blommor vore pyttesmå skulle den mer påminna om barnslighet än om mogen kvinnoskönhet och kärlek. - - - Rosens fylliga centifoliabröst är som helhet och i delarna mjukt och älskligt avrundad och en avbild av världens och solens klotform, och liksom solen sänder ut sina strålar, sänder rosen ut sina dofter.


Ett intressant svar på frågan om rosens popularitet ger en annan tysk, M. J. Schleiden, i Die Rose (1873) med figuren här intill. Han menar att vi människor finner särskilt tilldragande mångfald som uppfattas som en enhet och i synnerhet en enhet som kan ses som ett pentagram. Skriver man in blomman från en nyponros i ett pentagram passar den precis. Därför finner vi rosen så skön.


Det märkliga är att Strindberg några decennier senare har precis samma funderingar kring rosens grundstruktur.  I dikten ”Rosa Mystica” (Ordalek och småkonst) skriver han:

Blommornas drottning min sång! som förr åt hennes vasaller
Ägnat jag har! Åt Rosen min sång och åt hennes mysterier,
Dem jag nu röja vill med fara begå sacrilegium.
Fem heter Rosens tal, den enklas ej att förglömma.
Fem trianglar gå ut ifrån fästets fullkomliga cirkel;
- - -
Heliga pentagram, besvärjarens mäktiga tecken
Skyddande krafter åt Rosen du gav, i brudjungfrurs kransar,
Eller på gravarnes grus att värna den heliga vilan.
Nu må likvisst man märka uppå hur skönheten följde,
När under linjernas lek gick fram det stela pentalfat.
Se, i det gyllene snitt de tvärlinjer skära varandra;
Därför är rosen så skön, ja skönast bland markernas blomster.

Namnet ”Rosa mystica” har Strindberg för övrigt fått från en Maria-litania från Loreto, 1500-talet.

En antydan om rosens betydelse får vi genom det faktum att de mynt som präglades på Rhodos under flera hundra år ofta hade en rosenknopp på myntets ena sida. Varför just på Rhodos? Jo, därför att ”ros” på grekiska heter rhodon.

didrachm

Didrachm från Rhodos. Omkring 250 f.Kr. Rosenknoppen ser i stort sett likadan ut
på mynten i ett par-tre hundra år.

trihemi

Trihemidrachm från Rhodos. Omkring 50 f.Kr.

[Överst på sidan]

 

 

Rosen som medicinalväxt

Plinius med sin Naturalis historia var en auktoritet långt fram i tiden, men som auktoritet när det gällde medicinalväxter blev han så småningom överskuggad av Pedanius Dioskorides (omkr. 40-omkr. 90 e.Kr.), som i sin De materia medica (Om läkemedlen) beskrev nästan sex hundra växter och hur man kan använda dem som läkemedel. Det blev den mest inflytelserika farmakopén till långt in i medeltiden.

dioskorides

Pedanius Dioskorides

 

En illustrerad handskrift från början av 500-talet är Codex Vindobonensis (Wienhandskriften), som har en vacker bild av en ros.

dioskoridesros

 

Efter att Dioskorides i avsnittet om rosen i detalj beskrivit hur man gör rosenolja följer så en mängd olika användningsområden. Denna rosenolja dyker sedan upp på många ställen som ett komplement till eller en ersättning för många andra dekokter. Ett råd är att ta fyrtio teskedar färska rosenblad, tio teskedar nardus och sex teskedar myrra, stöta dessa och forma små kulor och göra ett halsband av dem. Detta används runt kvinnors hals i stället för halsband, vilket mildrar den obehagliga lukten av svett.

Det bör här påpekas att den ”rosenolja” som det talas om i texter från antiken inte är olja som utvunnits ur rosenblad (man kände inte till destillation under antiken), utan om olja – rimligen vanligen olivolja – som ”smaksatts” med rosenblad. Sådan olja kallades rhodium. Antagligen har konsten att framställa rosenolja genom destillation uppkommit i Persien, som från 800-talet e.Kr. exporterade rosenolja till länderna kring Medelhavet och ända bort till Kina. Persien förblev centrum för framställningen av rosenolja till 1600-talet.

Dioskorides skrift blev inflytelserik och man kan spåra hans råd och recept i många hundra år – ja, i mer än ettusen år. Ett nordiskt exempel är en dansk munk med det härliga namnet Henrik Harpestreng.

 

harpestreng

Henrik Harpestrengs Stenbog og Kogebog Handskrift från omkring 1300

”Haldær man rosæ oos .i. sin mun thæt ær got with tændær. Stampær man rosæ mæth hunugh oc smør øghn mæth. tha gør thæt wæl at se.” (”Att hålla rosenvatten i munnen är bra för tänderna. Krossar man rosor med honung och smörjer ögonen, gör det gott för synen.”)

Det verkar finnas hur många skrifter som helst om örtmediciner under medeltiden, men användningen av rosor verkar hela tiden ha sitt ursprung i Dioskorides skrift och Galenos lära om de fyra kroppsvätskorna. En originell användning av rosen som botemedel finner man i Apuleius Den gyllene åsnan från senare halvan av hundratalet e.Kr. Hjälten i berättelsen, den unge Lucius, smörjer in sig med en förtrollad salva för att förvandla sig till en fågel. Men ack! tjänsteflickan som gav honom salvan, hade tagit fel salva och Lucius blev förvandlad till en åsna.

apuleius_a

Lucius får fel trollsalva och blir förvandlad till åsna. H.J. Ford

 

Enda botemedlet för att häva förvandlingen är att äta rosenblad och berättelsen handlar sedan om hur den stackars Lucius ständigt misslyckas med att komma åt några rosor. Efter många öden och äventyr – i en episod finner vi den äldsta bevarade versionen av sagan om Amor och Psyke, som bland svenska folksagor går under namnet ”Prins Hatt under jorden” – får Lucius äntligen tag på rosor sedan gudinnan Isis förbarmat sig över honom.

 

apuleius_b

Psyche tillbeds av folket och väcker Afrodites vrede. Observera att man strör rosor för Psykes fötter och rosen var ju Afrodites blomma. — Luca Giordano

 

apuleius_c

Lucius blir åter människa efter att ha ätit rosor. — Jean de Bosschère

[Överst på sidan]

 

 

Rosor till fest

Men frågan är om inte rosen som ett inslag i festligheter av olika slag är ännu viktigare än rollen som medicinalväxt. Det framgår av Plinius att rosen var viktig i girlander och ännu mer som blomsterkrans.

 

cupidoner

Kupidoner som tillverkar och hänger upp rosengirlander. Psyke ser på. Romersk väggmålning.

 

kransar_romerska

Tillverkning av rosenkransar. Romersk mosaik.

 

Detta bruk av rosen – som en krans att bära på huvudet vid festliga tillfällen – fanns redan tidigare hos grekerna, vilket citaten ovan från Sapfo och andra visar. Ytterligare exempel finner man hos Pindaros (slutet 500-talet f.Kr.), som bland annat skrev lovsånger till segrare i de olympiska spelen:  ”... i den väldoftande vårens tid kastas på den odödliga jorden ljuvliga girlander av violer och rosor som suttit i håret”. Överhuvudtaget användes rosen som utsmyckning. Pausanias (100-talet e.Kr.), som skrev ett slags guidebok om Grekland, talar om en staty av gudinnan Ino som man knappt kunde se för alla rosen­dekorationers skull. Och romaren Lucretius skriver i De rerum natura (”Om tingens natur”) om festligheterna till Magna Maters (Cybeles) ära att åskådarna till processionen ”höljer Modern och hennes följeslagare i ett snöfall av rosor”.  

 

magna mater

På en sådan här vagn fördes en bild av meter theon, "gudarnas moder", (på latin kallad magna mater, "den stora modern"), som enligt Lucretius höljdes av rosenblad. Lejonen är förstås symboliska: de är Cybeles djur, som hon oftast avbildas med. Den latinska texten säger att L. Cornelius Scipio reste detta altare för att fira den offerrit som kallades Taurobolium.

 

Sådana fester till någon guds ära som firades med rosor kallades Rosalia. En viktig sådan inföll i slutet av maj då man hyllade gudinnan Flora och därmed vårens löfte om fruktbarhet. Rosenfester för att fira livets återkomst har hållits i Europa ända sedan dess, och i många länder kröner man ”Majdrottningar” med rosor. Arbetarrörelsens 1 maj är en direkt fortsättning av denna urgamla sed.

 

majfest_paris

4 maj 1913. Våren firas i Paris. Här syns vagnen med ”rosornas ros”.

Till en början var detta med rosenkransar begränsat till högtidliga tillfällen – uppenbart knutet till gudarna. (Detta gäller Rom, alltså. I Grekland verkar blomsterkransar förknippas med festligheter, dryckeslag och så vidare.) Under andra puniska kriget berättas det, sågs bankiren Lucius Fulvius på sin balkong under dagtid ha en rosenkrans på huvudet. Han sattes i fängelse. Så småningom luckrades detta stränga synsätt upp.

Bruket att använda rosenkransar vid olika högtider levde vidare efter Roms sönderfall, vilket denna målning av Dürer vittnar om.

durer_rosenkransdag

Rosenkransens dag. Albrecht Dürer

 

durer_detalj

Detalj från föregående bild.

Rosor användes också vid livets slut: gravarna smyckades ofta med rosor. När man firade dagen för Roms grundläggning (romarnas 6 juni alltså) smyckade romarna sig med rosenkransar. Till och med legionerna smyckade sina standar med rosor – i synnerhet om de kom hem efter en seger.

Naturligtvis användes rosor vid bröllop – den var ju när allt kommer omkring Venus blomma. Bröllopets gud, Hymen, avbildas ofta med en rosenkrans på huvudet. Ett brev från sen kejsartid vittnar om den mängd av rosor som kunde användas vid till exempel bröllop. I brevet beklagar skribenten att han inte kunnat leverera önskat antal rosor till ett bröllop, utan skickar som kompensation 4 000 narcisser i stället för de begärda 2 000.

 

hymen_commodi

Hymen. Andrea Commodi (1560-1638)

 

I den del av Ovidius verk Fasti där han talar om gudinnan Flora säger han om de festligheter som äger rum till hennes ära att

Den drucknes panna är prydd av blomsterkransar
Och en skur av rosenblad täcker det blankpolerade bordet

Athenaeus (fl. 200 e.Kr.) berättar i sitt märkliga verk Deipnosophistae (ungefär ”de lärdas middagssamtal” eller ”samtal om middagar”) flera anekdoter om rosors användning. Till exempel lär en Ephippus ha sagt ”Placera mig där divaner täckta av rosor fyller rummet så att jag kan dränka mig i starka vällukter”. Kleopatra finns också med. Hon var frikostig mot romerska generaler när hon gift sig med Marcus Antonius och lät täcka golvet i deras rum med ett halvmeter tjockt lager av rosor.

Cicero anklagar på ett ställe generalen Verres för utpressningar på Sicilien: ”När vår fältherre Verres hade tagit sitt residens i Syracusa, lät han, så ofta det var tillgång på rosor, föra sig omkring i en bärstol, hvars kuddar voro stoppade med rosor; dessutom hade han en krans på hufvudet, en annan omkring halsen och under näsan höll han ett finmaskigt nät fyldt af rosor.” (Citerat efter Magnus Bernhard Swederus, ”Hortikultur hos de gamle Romarne”)

En annan vällustig person var en härskare på Sicilien, en Dionysius, som när han besökte en liten stad lät täcka golvet i ett rum med timjan och rosor och skickade efter alla flickor i staden, den ena efter den andra. ”… han rullade runt på det blomstertäckta golvet naken med flickorna, som också var nakna, och undvek inte något slag av skändlighet”.  Men det mest kända fallet av dekadent användning av rosor är kejsar Heliogabalus’ supé-surprise:

heliogabalus_almatadema

Kejsar Heliogabalus regn av rosor. Lawrence Alma-Tadema (1865–1940)

 

heliogabalus

Heliogabalus själv (ca 203-222)

 

Frågan är hur mycket av rosor det var som kejsar Heliogabalus lät regna ned över gästerna, för i den text som ligger till grund för berättelsen om middagsgäster som kvävdes av blombladen står det

Han brukade strö rosor och allehanda blommor, som liljor, violer, hyacinter och narcisser i sina bankettsalar, sina divaner och portaler och sedan vandra omkring i dem.

Denna passus i den enligt experterna icke tillförlitliga källan Historia Augusta har eftervärlden broderat vidare på, så att Alma-Tademas skildring av festen har kommit att bli en sannfärdig skildring. Men visst tyckte Heliogabalus om rosor – åtminstone rosenvin. Det var det enda han badade i, och han lät också fylla de offentliga baden med rosenvin. Hur mycket man nu skall tro på dessa uppgifter.

[Överst på sidan]

 

Rosenodlingar

Bortsett från festligheter, religiösa såväl som världsliga, använde man naturligtvis rosen i trädgårdar. Det finns givetvis inga antika trädgårdar kvar – utom här:

knossos

Den äldsta avbildningen av en ros finns på en fresk i palatset i Knossos, Kreta. Palatset byggdes före 1500 f.Kr och förstördes av jordbävning mot slutet av 1400-talet f.Kr. Fresken "restaurerades" i början av 1900-talet: den enda ros som är autentisk är den längst till vänster (rosa mot en rödaktig bakgrund).

 

pompeji

Väggmålning: ros och näktergal? Pompeji, Casa del Bracciale d'oro.

 

 

livia_a

Väggmålningar i Villa Livia. Rom.

 

Väggmålningarna visar trädgårdar som platser att njuta av färger, dofter och välljud. I ett brev av Plinius d.y. står att läsa om hur mycket eftertanke kan ha ägnats ”trädgårdarkitekturen”:

... medan de inre, cirkelformade gångarna (det finns flera av dem), som är öppna för solen, är fyllda med mängder av rosor och balanserar genom en behaglig konstrast skuggans svalka med solens värme.

Emellertid odlades rosor främst i närmast industriell omfattning. En mängd tillfällen krävde rosor: gudaprocessioner, bröllop, begravningar – för att inte tala om den mängd rosor diverse vällustiga typer som Verres och Heliogabalus krävde. Det finns många hänvisningar till rosenodlingar i romersk texter; här kommer ett exempel hämtat ur De re rustica, ett verk i tolv böcker, där den tionde handlar om trädgårdsskötsel. Verket är skrivet av L. Junius Moderatus Columella (första decennierna e.Kr.) och är på prosa, förutom just den tionde boken (jag har här gjort en prosaöversättning från engelskan). Det finns för övrigt en svensk översättning Tolv böcker om lantbruk (2009).

Här beskriver Columella vårens ankomst:

Den förlägna rosen lyfter slöjan från sina jungfruliga kinder
med en klädsam rodnad och ger åt gudarna
sin hyllning, och med sin vällukt,
som är Sabas dofter lik, sprider sin parfym.

– – –

Och nu kröner Diones dotter [Afrodite] med ljuva blommor
trädgården; och nu börjar rosen blomma
mer lysande än tyrisk scharlakan.

Columella har på andra ställen noggranna anvisningar om när och hur man skall plantera rosor.

[Överst på sidan]

 

Rosen i mytologin

Som framgått förknippades rosen med olika grekiska och romerska gudar. Först och främst förstås Afrodite/Venus. I ett tidigare nämnt fragment vänder sig Sapfo till Kypris (Afrodite):  

Kom från Kreta hit till mig i detta heliga tempel,
här är din sköna apellund, och altaren doftande av rökelse;
här sorlar kallt vatten genom äppelträdens grenar,
hela platsen är skuggad av rosor, och från de
skälvande bladen kommer dvalan ned över oss…

I vissa fall kopplas rosen till kända legender som den om Paris’ dom:

 

paris_rubens

Paris dom. Peter Paul Rubens

 

Det är möjligt att Rubens här anspelar på en alldeles speciell historia om denna episod. I en version tyckte Hera och Athena det var orättvist om Afrodite hade på sig sin slöja, för den var magisk och fick alla män att tycka att Afrodite var oemotståndlig. Afrodite gick med på att ta den av sig om de andra också lade undan sina attribut, diadem och hjälm. Men hon ville också leta reda på något annat att klä sig i. De andra gick med på det och Afrodite gick ned till floden Skamander där hon plockade blommor av olika slag. Men så kände hon en ljuvlig doft och det var av rosor. Hon slängde de andra blommorna och flätade ihop en krans av rosor och satte den på huvudet och återvände till de andra. De inväntade inte Paris dom, utan tog kransen, kysste den, satte tillbaka den på Afrodites huvud och sade att hon gjorde rosorna skönare lika väl som rosorna gjorde henne skönare. Sedan dess var rosen Afrodites favoritblomma.

Hur de tidiga kristna betraktade kopplingen mellan kärleksgudinnan och rosen kan man få en uppfattning om i Fulgentius Mytologier när han skriver om Venus (Fulgentius, som levde i slutet av 400-talet eller början av 500-talet, vet man inte mycket om, men hans Mythologiarum libri, en samling av 75 korta myter, var populär långt in i medeltiden):

De avbildar henne [Venus] också naken, antingen för att hon skickar ut sina trogna nakna eller för att Lustans synd aldrig är skyld eller för att den bara passar den som är naken. De betraktade också rosorna som stående under hennes beskydd, ty rosor är både röda och har törnen, just så som Lustan rodnar vid anständighetens förtrytelse och sårar med syndens stick; och så som rosen ger upphov till välbehag men sveps undan av årstidernas snabba växlingar, så är Lustan angenäm för stunden men försvinner sedan för alltid.

En annan Afrodite-episod rör Eros, som en gång blev stucken av ett bi när han befann sig bland rosor, varpå han sökte tröst hos mamma Afrodite. Så här skriver Pseudo-Anakreon:

En gång råkade Eros dröja bland rosor
i en väldoftande berså
och när han plockade sin favoritblomma
stack ett bi honom i fingret.
Han skrek av smärta och stampade i marken
av vrede, flög snabbt
till Venus och sade: ”Åh, min kära moder,
jag försmäktar, jag dör!”

I en version av denna berättelse blir Eros så arg på den dumma rosen som härbärgerade ett bi, att han avlossade sina pilar mot busken – och från den dagen har rosenbuskar taggar. De är Eros pilar, alltså.

 

cupid_bistick

Venus tröstar Cupido. Luca Giordano (1634-1705)

 

Ett omtyckt motiv var Kärleken som besegrar Kriget. I den vackraste skildringen av detta motiv, Botticellis, finns tyvärr ingen ros med, men i Davids målning finns det desto fler:

 

mars_disarmed

Mars avväpnad av Venus och de tre gracerna. Jacques-Louis David (1748-1825)

I Davids målning får Venus hjälp av de tre gracerna, som ofta höll en ros i handen eller var prydda med rosenkransar, ty, säger Pausanias, ”Rosen och myrten är helgade åt Afrodite, och finns i legenden om Adonis, och gracerna är nära förknippade med Afrodite.”

 

gracerna

De tre gracerna. Hans von Aachen (1552-1615)

 

Eros, eller Cupido, avbildas också ofta med rosor. Här är han tillsammans med en menad, en Dionysostillbedjare på en romersk väggmålning.

cupido_menad

Cupido fick vid ett tillfälle betala dyrt för sina kärlekspilar och blev ironiskt nog piskad av kärlekens blomma framför andra, rosen. I en dikt av den senantike författaren Ausonius, Cupido cruciatus, ”Cupido korsfäst” målas ett dystert landskap upp där olika ”heroider” vandrar omkring. Dessa heroider är kvinnor vars kärlekshistorior slutat med deras död – många av dem huvudpersoner i Ovidius verk Metamorfoser och Heroides. Cupido har förirrat sig i detta landskap och

Mitt bland dessa skingrade Cupido dumdristigt detta dystra mörker med sina vingar. Alla kände igen pojken och när deras tankar ilade tillbaka i tiden såg de i honom den som förbrutit sig mot dem alla...

De förbittrade kvinnorna kastar sig över Cupido, som förgäves försöker fly. De släpar iväg med honom och binder honom vid ett myrtenträd trots hans gråt och böner. Men förgäves. De finner honom skyldig till att ha förstört deras liv och tänker straffa honom med det som en gång tagit deras liv (Thisbe ett svärd, etc.). Då kommer hans mamma, Venus, men hon är lika förbittrad som de andra på grund av sonens olika hyss där hon blivit inblandad.

Med sin krans av rosor piskade gyllene Venus pojken som grät och fruktade än värre straff. De flätade rosorna fick genom många slag en röd dagg att bryta ut på hans sargade kropp ...

cupido

En variant av myten om den straffade Cupido.
Emblem av Alciato i Les emblemes (1539)

 

Dionysos, eller Bacchus, associeras inte bara med vinklasar och murgröna utan också med rosor. Här på en väggmålning från Herculaneum.

bacchus

 

I sitt epos om Dionysos äventyr (mest erotiska sådana) skriver Nonnos, när han berättar om den kanske mest kända händelsen i Dionysosmyten – en aningslös skeppsbesättning kidnappar Dionysos och får en obehaglig överraskning:

Växter sköt upp ur vattnet, i de rullande vågorna växte blommor ; rosor växte där och gjorde skummet rött som om det vore en trädgård...

En central episod i Dionysosmyten är hans giftermål med Ariadne (hon med tråden). Nonnos igen:

Sedan gjorde Eros i ordning en brudkammare för Dionysos ... Den eldiga Eros gjorde en krans av rosor och flätade en krans i stjärnornas färger ...

Och Philostratos d.ä. (fl. 200-talet e.Kr.) skriver i Imagines att Dionysos klädde sig i purpur och satte en rosenkrans på huvudet när han kom till Ariadne.

 

ariadne

Ariadne. John William Waterhouse (1849-1917). Leoparder var Dionysos "symboldjur" och avbildades ofta tillsammans med honom.

 

Som vinets gud står naturligtvis Dionysos också för njutning, vällust. Och vilken blomma associerar man med dessa tillstånd? Rosen naturligtvis. På denna tavla av van Everdingen, ca 1650, finns alla ingredienser till en stund av njutning: vin, en nymf och rosor.

bacchus m nymf

 

Eos, eller Aurora, morgonrodnadens gudinna försågs ju redan av Homeros med rosenfingrar, och med rosor beskrivs och avbildas hon ofta. Ofta ses hon också med maken Tithonous, antingen som ung man eller som gammal. Tithonous var en vanlig dödlig, men Eos bad Zeus att han skulle få bli odödlig, vilket han också blev – men tyvärr hade Eos glömt att be att Tithonous också skulle förbli evigt ung.

 

auroa_tithonous_ung

Aurora och hennes make Tithonous som ung. Jean-Baptiste-Marie Pierre (1714-1789)

 

aurora_tithonous_gammal

Aurora och hennes make Tithonous som gammal. Louis-Jean-François Lagrenée, också känd som  l'Aîné (1724–1805) 

Hos Homeros och Hesiodos öppnar Aurora med sina rosenfärgade fingrar morgonens portar. Hos de romerska poeterna finns samma bildspråk. Ovidius talar i Fasti om att när gudarna talar eller ler är deras andedräkt som rosors vällukt. Om de kastar med huvudet faller det rosor ur håret och rosor syns på marken efter deras fotsteg. I Metamorfoser (II:112-114) skriver Ovidius ”…vaknar gudinnan Aurora och slår i den rodnande Östern/purpurdörrarna upp till de rosenfyllda gemaken.” En annan poet säger att ”Aurora med sitt rosenhår har skingrat skuggorna”. 

Och som redan nämnts, Stagnelius i Endymion: ”Rosenkransade brud på saffransbädden …”. Något senare än Stagnelius skapade den danske skulptören Bertel Thorvaldsen (1770-1844) två reliefer Natten och Dagen. Dagen är naturligtvis Aurora, och den rosenfingrade låter här rosor falla ur händerna.

thorvaldsen

 

Rosen är tidigt en symbol för naturens återuppståndelse på våren, och av Horai, horerna, som symboliserar årstiderna, associeras Våren med rosor, som i Botticellis berömda målning Primavera.

 

primavera

Våren (mellan 1477 och 1482). Sandro Botticelli.

Här är samma motiv bortåt trehundra år senare med tydlig sötaktig rokokoprägel:

spring_boucher

Våren. François Boucher (1703-1770)

I litteraturen är det också Våren som förknippas med rosor. Så här sjunger Pindaros (Dityramber, fragment 75):

Tydligt syns de heliga riternas lysande symboler, när vid öppnandet av de purpurmantlade Horernas kammare den ljuvt doftande våren för fram de nektarandande blommorna. Då, o då, kastas på den odödliga jorden ljuva kransar av violer och rosor flätas in i håret; då hörs sånger till flöjtens ljud; då dansas det till den diademprydda Semeles ära.

Och i Anacreontea (400-talet f.Kr.):

Horai skänker oss de första ljuvliga rosorna.

Även Apuleius nämner Horai i Den gyllene åsnan:

[Vid bröllopet mellan Eros och Psyke] lyste Horerna upp scenen med rosor och andra blommor och Gracerna stänkte balsam.

Rosen finns också gärna med som Venusmarkering, det vill säga, som en symbol för kärleken, i olika myter – i synnerhet i dem där Zeus bär sig illa åt med diverse dödliga kvinnor. Här ett exempel:

 

europa_boucher

Europa och tjuren. François Boucher

 

Ett uttryck som man kan stöta på ännu i dag är det latinska sub rosa, ”under rosen”. Att något diskuteras sub rosa betyder ju att det skall hållas hemligt och enligt myten skall Eros ha gett en ros till Harpokrates, guden för tystnad och förtegenhet, för att denne inte skulle skvallra om gudarnas amorösa eskapader uppe i Olympen. Sedan blev det en vanlig sed vid romerska kalas att hänga upp en ros för att påminna om att det som sades under vinets inflytande inte skulle föras vidare. Det pinsamma är att greker och romare helt missuppfattat Harpokrates, som ursprungligen var den egyptiska guden Horus som barn. I den inkarnationen hade han med barnafödande och barn att göra. Offer till Harpokrates gav goda skördar och många barn. Han avbildades ofta med ett finger i munnen – sög på tummen – vilket grekerna tolkade som att han sade Ssssch!

harpocrates

Harpokrates med rosor i håret. 100-talet f.Kr.

[Överst på sidan]

 

 

Rosen i bildspråket

Med tanke på rosens mytologiska anknytning är det inte konstigt att den tidigt kom att användas som symbol för olika ting och att den framförallt blev en symbol för kärlek, andlig såväl som sinnlig. Den älskade liknades också ofta vid en ros. Dessa bilder blev så vanliga i den romerska litteraturen att de snart kom att bli slitna klichéer, som varje poet med självaktning såg sig nödsakad att använda. Här kommer ett par exempel på hur det kunde låta.
Poeten Nossis (i Den grekiska antologin) säger:  

”Intet är ljuvare än kärleken; allt behagligt
får lämna företräde, till och med honungen
som lämnade min mun.” Så säger Nossis, men om det finns
någon som Kypris [Afrodite] inte har kysst, vet hon åtminstone
inte vad rosor är.

Och Propertius (f. ca 50 f.Kr.) skriver om sin Cynthia i en av sina elegier:

Inte ansiktet främst, så skimrande klart, tog mig fången
(mer än liljor vit lyser min älskades hy,
så som maeotisk snö i kamp med iberisk cinnober
och som när rosors blad simmar på vitaste mjölk)…

(Övers. Ingvar Björkeson)

Idealet var tydligen vit hy som rodnade. Så här skriver Musaios (fl. 500 e.Kr.) i dikten Hero och Leander:

Snövit var Heros kind, men den purprades även som rosen,
liksom en tvåfärgad ros. Ja, hela gestalten hos Hero
tycktes, så kunde man sagt, som en enda rosenplantering.
Lemmarnas hull var färgat av finaste rodnad, och gick hon,
lyste det rosor från fötterna ock under vita chitonen.

Även i en av Bibelns böcker finns rosen med som en symbol för skönhet, nämligen i Jesus Syraks bok, en av de apokryfiska skrifterna, skriven på hebreiska på 200-talet f.Kr.

Kap. 24, v. 14
Som en palm i En-Gedi växte jag upp,
som rosenbuskar i Jericho …

[Karl XII: 24:18: Jag är upväxt såsom ett palmträ wid watn och såsom rosenstjelkar, de i Jericho wäxa …]

Kap. 39, v. 13
Lyssna till mig, mina fromma söner,
så skall ni grönska som rosenbusken vid bäcken.

[Karl XII: 39:17: Hörer mig, I heliga barn, och wäxer såsom roser, wid bäcker plantade [18] Och gifwer söta lukt ifrån eder såsom rökelse …]

Kap. 50, v. 8
[Hur skön var han inte att se…
Han var …]
som blommande rosor i vårens tid …

[Karl XII: 50:8: /… så lyste han …/ Såsom en dägelig ros om wårena]

Det är inte säkert att de rosor som finns i äldre översättningar av Gamla Testamentet, till exempel i Höga visan (”Jag är en vildros på Sharons slätt”), verkligen är rosor i hebreiskan, utan att dessa skulle vara Luthers påfund. Tydligen är man numera tämligen enig om att det hebreiska ordet schoschana inte betyder ros, utan antagligen ett slags lilja. Rosen i Jesu Syraks bok heter på hebreiska wered.

 

 

Förgängelse

Den enskilda rosens korta levnad gav tidigt upphov till en symbol för förgängelsen, för livets korthet och så vidare. En romersk författare säger att knoppen visar sig en dag, sväller dagen därpå, öppnar sig på den tredje dagen och vissnar den fjärde. Han avslutar med ”om man inte plockar den på morgonen, finns den på kvällen inte mer”. Sådana tankar ligger bakom en lång rad dikter, som antingen begråter livets korthet eller tar detta faktum som en anledning att leva medan tid är. Här några exempel.

Propertius i elegi IV:5:

Än är vår i ditt blod, din ålder förskonad från rynkor:
skynda! I morgon dag kanske din skönhet har flytt.
Paestums doftande rosengård som svällde av livskraft
såg jag med ens förödd, härjad av morgonens vind.

(Övers. Ingvar Björkeson)

Ovidius säger i Fasti att ”[Flora] manar oss att använda livets skönhet medan den är i blom: Törnet föraktas när rosen tappat sina kronblad.” I Ars amatoria utvecklar han temat: med tanke på att ungdom och skönhet inte vara för evigt borde flickan i fråga vara mer tillmötesgående:

Skönheten är en flyktig gåva: den vissnar med de flyende åren och ju längre den lever, desto mera visst dör den. Violerna och liljornas vida skålar blommar inte för evigt och när rosen en gång har dött visar dess nakna kvist bara törnen. Så, min unga skönhet, kommer ditt hår snart att bli vitt och rynkor fåra ditt ansikte ...

Senare i Ars amatoria varierar Ovidius detta tema och när han talar om att plocka rosen medan tid är introducerar han en bild som gång på gång skulle komma att upprepas av författare i många hundra år:

Gör det bästa av din ungdom, ungdom som snabbt flyr bort. Varje ny dag som randas är mindre ljuv än de som föregick den. Här, där landskapet är fult med vissna ormbunkar har jag sett violerna blomma; från denna taggiga buske plockade jag rosor som jag flätade till en krans.
– – –
Men ingenting kan väga upp det som Tiden berövar oss. Plocka därför rosen utan dröjsmål, ty om du inte plockar den kommer den att falla av sig själv, glömd och vissnad.

Ausonius (ca 310-ca 395) som har kallats ”den sista romerska skalden” har skrivit en läsvärd dikt på temat, där han upprepar Ovidius bild. Här ett utdrag:

Ett ögonblick dör: denna knopp som nyss föddes
har svällt blad för blad
Den här är fortfarande grön, med tättslutande mössa av blad,
Den här visar ett rött stänk på sitt späda hölje,
Den här den öppnande knoppens första röda ;
och nu tänker hon öppna sitt hölje,
och se! den strålande kalkens prakt,
som strör ut fröna från hennes gyllene hjärta

Ett enda ögonblick av eld och glödande rött,
nu blek och bar och förtvivlad.
Jag förundrades över den flygande tidens våldtäkt;
nyss föddes en ros – den rosen är gammal.
Medan jag talar singlar de röda kronbladen
ned och gör jorden lysande röd.
Så många älskliga ting, så ljuva, så unga,
en dag födde dem, en dag ändar dem.
Oh, jord, att ge en blomma så kort levnad!
Så lång som en dag är lång, så långt är rosens liv,
den gyllene morgonsolen ser henne födas,
och finner henne sent om kvällen gammal.
Men vis är hon, som måste dö så snart,
om hon lever sitt liv i någon framtida ros.
O, flicka, medan ungdomen finns hos rosen och dig,
plocka rosen: ditt liv förflyter lika snabbt.

Även i Bibeln finns rosen nämnd i detta sammanhang. I en av de apokryfiska skifterna, Salomos vishet (skriven på grekiska sista århundradet f.Kr. Kap. 2:7-8):

Dyra viner och parfymer skall vi ha i överflöd. Vårens blomning får inte gå oss förbi,
bind kransar av rosenknopparna innan de vissnar.

Och i Karl XII.s Bibel låter det så här:

Wi wilje fylla oss med bästa win och salwo; lät oss icke försuma majeblomstren.
Lät oss bära kransar af unga roser, förr än de falna.

En okänd författare står för ett epigram som sammanfattar detta rosens symbolvärde på ett lysande sätt:

Kort är rosornas tid. När den har lupit till ända
finner din sökande hand törnet, men rosen ej mer.

 

 

Njutning, vällust

Redan under antiken förknippades rosen med njutning och vällust, vilket naturligtvis har att göra med anknytningen till Afrodite/Venus.

bronzino

Allegori över Venus triumf (1540-1545). Agnolo Bronzino.

 

Njutningsfilosofen Epikuros följeslagare Horatius är en som ofta använder rosor i sådana sammanhang. Till exempel så här:

Vem är gossen så slank, vilken i rosens skygd
smord med balsam och doft frestar din dygd i dag
i den trivsamma grottan?

eller

Ungdom och skönhet flyr snabbt iväg, medan saftlös ålderdom tränger undan frisläppt kärlek och ljuv sömn. […] varför trötta ut dig med eviga projekt? Varför inte hellre – medan vi förmår det – bekymmerslöst vilande under en högvuxen platan, eller denna pinje, med med våra gråa hår doftande av rosor och bestänkta av syrisk parfym, skämma bort oss med flödande vin?

och

Jag avskyr era njugga handfullar: Rosor, rosor i mängd!

En originell och härlig bild ger dessa rader av en okänd författare ur Anacreontea:

En gång när jag sysselsatt med att fläta en krans fann jag Cupido bland rosorna. Jag höll fast honom i hans vingar och släppte ned honom i mitt vin och sedan drack jag upp honom. Och nu kittlar han mig inne i min kropp med sina vingar.

 

I en dikt som är känd som Copa surisca (”Värdshusflickan från Syrien”) och som under antiken tillskrevs Vergilius blir rosen en symbol för livsnjutning. Det handlar om att njuta NU, för i graven finns ingen anledning att tacka för rosengirlander. Och hellre sätta rosenkransen på ett levande huvud än på en gravsten! Dikten var väl känd under medeltiden och i en av vaganternas (vagant = kringvandrande student) dikter citeras ett par rader ur Copa surisca. Här är de sista raderna i dikten:

Ah, men det är skönt att ligga här under vinrankorna
och fästa en krans av rosor på ens tunga huvud,
och vinna en söt flickas röda läppar.
– Fördöme dig, du som snörper på munnen!
Vilket tack ger kall aska för ljuva girlander?
Eller överväger du att hänga en rosenkrans på din gravsten?
Lägg ned vinet och tärningarna och fördöme den som tänker på morgondagen!
– Här är Döden som nyper mig i örat, ”Lev”, säger han, ”för jag är på väg.”


Det finns många exempel på rosen i sådana sammanhang – tänk på Kleopatra, Heliogabalus och andra som såg rosen som en symbol för vällust och njutning – men mest genomarbetat finns nog denna syn på rosen i persisk litteratur, vilket väl hänger samman med den högt skattade trädgårdskulturen. Mer om denna kanske en annan gång.

Vad som har framgått av denna vandring på olika kulturella stigar genom antikens kultur på jakt efter rosor är, hoppas jag, att vår syn på och användning av rosen har antika anor, och att det knappast finns något av rosens bildspråk i dag som man inte stöta på i antikens kultur.

[Överst på sidan]