Odlandet och användningen av rosor

Rosen och kristendomen

Jungfru Maria

Martyrer och helgon

Religiösa rosenmyter

Påvens gyllene ros

Rosen som icke-religiös symbol

Rosen i den medeltida litteraturen

Religiösa texter

Kärlekstexter

Vårens återkomst

Övriga texter

Rosenromanen

Dante

Chaucer

 

MEDELTIDEN

 

Denna sida tar upp kulturella aspekter på rosen under medeltiden. Med ”medeltiden” avses här tiden från ca 400 till ca 1500, vilket när det gäller konsten är bortåt hundra år för långt. Bilderna är därför med vissa undantag, framför allt ett par bönböcker, från tiden före 1400.

Först kommer ett avsnitt om odlandet av rosor och något om användningen av dem. Därpå följer ett kapitel om rosen och kristendomen. Detta har i sin tur underavdelningar: Jungfru Maria, martyrer och helgon, diverse religiösa rosenmyter samt några rader om påvens gyllene ros . Så kommer ett avsnitt om rosen som icke-religiös symbol och slutligen ett om rosen i den medeltida litteraturen. Detta avslutande avsnitt har också sina underavdelningar: religiösa texter, kärlekstexter, vårens återkomst och övriga texter. Till sist kommer de tre stora: Rosenromanen, Dante och Chaucer.

Odlandet och användningen av rosor

Rosen som symbol fortsätter obrutet sitt liv från antiken in i medeltiden. Med Roms förfall sjönk däremot trädgårdarna och de stora rosenodlingarna till en början i glömska, men redan från 600-talet börjar rosor omnämnas i Västerlandet och i klostren började man odla dem, först som medicinalväxt. Men det dröjde inte länge förrän odlandet av rosor spred sig från klostren till de högre stånden och borgarna. Merovingerna (den franska kungaätten före Karl den store och hans ätt, d.v.s. 500-700-talen) ville efterlikna de romerska kejsarna i mångt och mycket och däribland den lyx som rosorna symboliserade. Venantius Fortunatus (ca 530-ca 600; biskop i Poitiers, hymndiktare) beskriver drottning Ultrogothes trädgård som att den är fylld av rosors vällukt. (Ultrogothe, död efter mitten av 500-talet, var den merovingiske kungen Childeberts änka.)

I en dikt från omkring 800 besjunger abboten Fredigus sitt hus och sin trädgård. Helt klart är att det är planterade rosor, trädgårdsrosor av något slag – R. gallica? – som han har i sin trädgård:

Åh, lilla hus, åh, hur älskad och ljuv min boning,
åh, lilla hus, må du leva väl för alltid!
– – –
Små bäckar runt dig, kantade av blommor,
och den lycklige fiskaren lägger där ut sina nät.
Och alla dina gångar doftar av äppelträd,
och där är vita liljor och små röda rosor,
och alla fåglar sjunger tidigt om morgonen…

Fredigus skriver sin dikt till vännen Alcuins minne och denne Alcuin var ingen mindre än den som ledde undervisningsväsendet vid Karl den stores hov och den som var inspiratör till det som brukar kallas den karolingiska renässansen. Det är lockande att tänka sig att denna trädgård med sina ”vita liljor och små röda rosor”, som Fredigus och Alcuin tillbringade så många ljusa stunder i, genom Alcuin påverkade Karl den store att ge anvisningar om hur trädgårdarna vid hans olika hus skulle se ut och vad som skulle planteras. Kejsaren säger: ”Volumus quod in horto omnes herbas habeant, id est lilium, rosas. etc.” (”Vi vill att det i trädgården skall finnas alla växter, d.v.s. liljor, rosor etc.”) Den tyske kulturhistorikern Schleiden (Die Rose, 1873) tror att det rör sig om Rosa canina, vilket fransmannen Charles Joret (La rose dans l’antiquité et au moyen age, 1892) tycker är dumheter: varför skulle Karl den store låta plantera i sina trädgårdar en ros som fanns i varenda dikesren? Nej, det måste röra sig om en fylld variant, kanske den som Plinius kallade centifolia.

Det som sagts ovan gäller de områden som en gång varit en del av det romerska imperiet. Men vad var det för rosor man kände till i frankernas och germanernas riken? Det var nyponrosen som de kände till, inte den odlade rosen hos greker och romare. Nyponrosen helgades åt Frigga och kallas också på ett ställe i Rhendalen för Friggdorn – Friggas törnen. Hos skalderna är det svårt att säga om den ros som finns där är nyponrosen eller den odlade, men det är sannolikt den vilda rosen. Inte förrän man på slotten börjar anlägga trädgårdar och plantera ”hundrabladsrosor” blev kulturrosen dikternas ros.

Under högmedeltiden började trädgårdar bli allt mer populära. Inte bara vid adelsmännens borgar och slott, utan också hos välbeställda borgare. Trädgården, säger Charles Joret, blir den naturliga mötesplatsen i allsköns litteratur. Och den lärde Albertus Magnus (1206-1280), biskop i Regensburg, säger att rosen odlas för det behag den ger syn- och luktsinnet och beskriver noga vad en trädgård skall innehålla. Albertus Magnus är också en av de första att skilja mellan trädgårdsrosor och vilda rosor. (Fast Theofrastos på 300-talet f.Kr. skiljer också mellan fyllda rosor, rhodon, och enkla vildrosor, kynosbaton.) Albertus Magnus skriver:

Man ger namnet ros åt dess blomma; denna blomma är instängd i en skål av fem gröna blad. När den öppnar sig visar sig en blomkrona sammansatt av en stor mängd kronblad, om det är en trädgårdsros, i synnerhet den vita rosen, som ofta har upp till femtio eller sextio kronblad, medan den vilda rosen inte har fler än fem.

albertus magnus

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Albertus Magnus. Fresk av Tommaso da Modena 1352 i dominikanerklostret San Niccolò i Treviso. Albertus Magnus var en av sin tids lärdaste personer och en av den medeltida skolastikens viktigaste tänkare. Han spelade en utomordentligt stor roll i utvecklingen av Aristoteles till en av auktoriteterna inom den katolska kyrkan.

Det var rimligen ”trädgårdsrosor” det gällde när Charles VI 1398 lät plantera röda och vita rosor (samt liljor och irisar) i trädgården till Hôtel de Saint-Pol i Paris. Likaså får man förmoda att hertigen av Bedford ville ha Albertus Magnus välfyllda vita ros när han 1432 lät plantera ”en oändlig mängd vita rosor” i trädgården till Hôtel des Tournelles.

Enligt Thomas Wright (i The Homes of Other Days, 1871) kommer den äldsta beskrivningen av en engelsk trädgård från slutet av 1100-talet. En viss Alexander Neckam skriver i sin De Naturis Rerum att ”en trädgård bör prydas på denna sida av rosor, liljor, ringblommor ...”

Det utbredda bruket av rosenkransar som poeterna under 1200-, 1300- och 1400-talen oupphörligen anspelar på, liksom ofta omnämnda skatter på sådana, visar att odlingen av rosor var allmän i Frankrike mot slutet av medeltiden. Joret menar att det i Centraleuropa vid denna tid knappt fanns en trädgård, hur blygsam den än var, där det inte växte några rosenbuskar. Mot slutet av 1200-talet gick det för övrigt åt så mycket rosor till rosenkransar att det fanns ett kransbindarskrå, Chapelier de fleurs, som så länge rosensäsongen varade hade lov att arbeta också på söndagarna.

Rosen användes inte bara till rosenkransar att sätta på huvudet, utan redan tidigt, på 400-500-talet, började man använda blommor och däribland rosor till att smycka kyrkointeriörer. Likaså finns det litterära vittnesbörd om att man även smyckade sina hem – åtminstone i adelskretsar. Ett dokument från 1379 berättar att hertigen av Anjou betalade tio francs till ”Yolent, änka efter Gillet Le Pelletier, som ersättning för att hon synnerligen väl stått till tjänst med rosor och blommor efter det att hans nåd kommit till staden Paris".

Men det var ändå framför allt som medicinalväxt som rosen planterades och beskrevs och det är Plinius och Dioskorides man utgår från. Herbarium från 1000-talet är en samling översättningar till anglo-saxiska, det vill säga fornengelska, av bland andra Dioskorides. Rosen omtalas där som ett effektivt medel mot huvudvärk. Omkring tvåhundra år senare gav den danske läkaren Henrik Harpestreng (död 1244) ut en ”läkedomsbok” som tydligt utgår från Dioskorides. (Se sidan Antiken, avsnittet ”Rosen som medicinalväxt” för ett citat från Harpestreng.)

Harpestrengs bok översattes till svenska: Här byrias läkedombir aff mästher henrik harposträng. (Översättningen finns i Läke- och Örte-Böcker från Sveriges medeltid utgivna af G. E. Klemming. SFSS Bd 26. Stockholm 1883–86, sid. 21.) Där kan man läsa att ”rosen är verksam mot hetta i magen eller hjärtat” och vidare:

… törkar man roser ok stamper smaa ok blandher medh hanogh thz doger ffore saaran mwn

 

 

torkar man rosor och krossar dem smått och blandar med honung, det är bra mot sår i munnen

 

Rosa är ädla blomstir ok mykit nyttugt ok haffuir söta lukt oc haffuir thenne dygd, läggir man aff rosir wider siwk ögon tha thagir thz bort swidan oc swlman ok warda the smorde manz tynning tha plägir thz minske hwffuit wärksins stinge aff sinne dyg ok sinne söthe lukt.   Rosen är en ädel blomma och mycket nyttig och har en söt doft och har denna goda egenskap: lägger man  /salva?/ av rosor på sjuka ögon då tar det bort svedan och svullnaden och om man smörjer tinningarna då brukar det minska huvudvärkens smärta genom sin kraft och sin söta doft.

Man kan i dessa svenska medeltida texter läsa om hur olika rospreparat är verksamma mot allt möjligt, från spindelbett till näsblod och tandlossning:

Jtem hwar ther spinnil eller etir-koppe skadir thz helir rosa

 

Vidare, är där skada från spindel eller etterkopp, det helar rosen

Jtem rosa pulwer stillir näse blodh 
Jtem thz samma pulwer törkir rotne wädzsko i 
tanne gardenom som plägir at röta ok forderua 
tanna rötirna ok thz störker the tänder som löse 
äre i tannegardenom
  Vidare, rospulver stoppar näsblod. Vidare, samma pulver torkar den ruttna vätska [varet] i tandköttet som brukar göra så att tandrötterna  ruttnar och fördärvas och det stärker de tänder som är lösa i tandköttet.

Dessa recept, som nästan undantagslöst utgår från grundtanken att rosen är torr och kall och därmed torkar och driver ut, återkommer i skrift efter skrift under hela medeltiden och långt in på 1600-talet – ja, ännu på 1700-talet finns en del gamla recept kvar.

En sed med moderna övertoner var den som innebar att om det kom en gäst skulle denna erbjudas ett bad och i det badet kunde det läggas rosenblad. I Wolfram von Eschenbachs Parzival (början av 1200-talet) ges Parsifal ett bad när han kommer till Gournemans och ”man kastade ned rosor i det”. I Manessehandskriften avbildas en av minnesångarna, Jacob von Warte i ett bad med kvinnor runt om honom: en som ger honom en rosenkrans, en som strör rosor i badkaret.

warte

En medeltida källa säger att kvinnorna tvättade händerna i rosenvatten före måltiden och en annan 1200-talstext berättar om hur hovdamer tvättar den unga drottningens händer och ansikte med vatten som fått doft av violer och rosor innan hon går i brudsäng. Brudgummen anmodas faktiskt också av sina hovmän att tvätta sig ”med doftande vatten”.

Också i Giovanni Boccaccios samling av noveller, Decamerone (1353), används rosendoften i amorösa sammanhang. Här förförs den unge naive Salabaetto av en solochvårande kvinna i ett badhus.

Slavarna kom sedan med två fläckfria lakan av finaste vävnad, som gav ifrån sig en sådan doft av rosor att det var som om där funnes blott rosor. De svepte in Salabaetto i det ena och damen i det andra och förde dem till sängs. När de svettats färdigt tog de bort lakanen så att de låg nakna på sängen. Slavarna tog därefter fram ur korgen små flaskor av silver, en fylld med rosenvatten, en annan med apelsinblomvatten och en tredje med jasminblomvatten … som de stänkte på dem.

Mot slutet av 1400-talet och början av 1500-talet blev det populärt bland adeln i Frankrike att ta upp det italienska intresset för trädgårdar. Men inte bara adeln, utan också borgare visade intresse för att plantera rosor. Joret citerar en borgare i Paris från slutet av 1300-talet som säger att han långt från att tycka illa om att hans hustru sysslar med rosor tvärtom uppskattar det. Det var ju hyggligt.

I tideböcker och bönböcker förekommer rosen ofta, gärna i samband med vårmånaderna. Här några exempel.

april

Grandes heures de la reine Anne. April månad. Här är man sysselsatt med att plocka rosor och binda kransar av dem. (Drottning Anna: Anna av Bretagne, 1477-1514)

april petites

Petites heures de la reine Anne. Också här april månad och bindning av rosenkransar.

I Grandes heures de la reine Anne finns avbildningar av de rosor som man kände till vid den här tiden.

anne i
anne ii
   

anne iii

Roses sauvages – vildrosor, det vill säga, rosa canina

anne iv

Rosen förekom ofta som rent dekorativt element i många handskrifter, som utsmyckning i marginalerna eller i anfanger. Här ett par exempel.

roth1

Två illuminationer ur Rothschild-bönboken. Flamländskt arbete från omkring 1490.

 

roth2

 

 

rene1

Rosor som smyckar anfangen till ”Deus”, Gud. Ur Les Heures du Roi René. Senare halvan av 1400-talet.

 

rene2

 

Till Europas utkanter i öster och norr är det kristendomen, klostren, som sprider rosorna. Henrik Harpestreng skriver om rosenmediciner på ett sätt som tyder på att rosor allmänt odlades i klostren vid denna tid. Men de rosor som förekommer i nordisk hövisk poesi är litterära lån från kontinenten. Balladernas formelartade ”han red uti rosengård” etc. är knappast bevis för att det fanns ”rosengårdar” utanför klostren.

I många ”uppslagsverk” och böcker om läkemedel finns rosen illustrerad. Här följer några exempel.

butterfly rose

 

herbal hartlieb

Johannes Hartlieb, Kräuterbuch. 1462

herbal megenburg

Konrad von Megenberg, början av 1400-talet.

herbal ortus

Ortus sanitatis. 1491

Ett mycket populärt verk under medeltiden är Tacuinum sanitatis. Verket gav goda råd om hur man skulle sköta sin hälsa och bygger på det arabiska verket Taqwim al-sihha från 1100-talet. Det finns många varianter av verket, alla överdådigt illustrerade. Endast de förmögna hade råd att sköta sin hälsa. Här följer några rosenbilder ur olika varianter av Tacuinum sanitatis.

tacuino 1 tacuino 2
   
tacuino 3

tacuino 4

Dessa fyra bilder är från ett exemplar av Tacuinum sanitatis som finns i Casanatense-biblioteket och som är från sent 1300-tal. De första tre skildrar Våren, och den fjärde skall illustrera ”glädjeämnen i det dagliga livet”.

   
taciuino 5 tacuino 6

[Överst på sidan]

 

Rosor och kristendom

För de tidiga kristna var rosen förknippad med hedniska seder och bruk. Rosor smyckade gudastatyer, rosor ströddes på marken vid processioner, rosor spelade en viktig roll vid bröllop. Och inte minst förknippades rosor med vällust, med orgier av alla de slag. Venus och Bacchus var ju två gudar som associerades med rosen. Det är inte ägnat att förvåna att de tidiga kyrkofäderna rös när de såg en ros.

Tertullianus (ca 160-ca 225) och Clemens från Alexandria (ca 150-ca 215) är två kyrkofäder som fördömde bruket att sätta blomsterkransar av framför allt rosor och liljor på huvudet. Parfym var också en ond sak. Men dessa fördömanden ägde rum vid tiden för de värsta rosenexcesserna och det dröjde inte länge förrän rosen och alla andra växter sågs som bevis på Herrens skaparkraft och religiös poesi blev lika fylld av hyllningar till rosen som någonsin den antika, hedniska.

Minucius Felix (200-talet e.Kr.), författare till den äldsta bevarade kristna texten på latin, fördömde den hedniska seden att ge de döda blomsterkransar, d.v.s. smycka gravarna, ”ty om de är saliga behöver de inga blomsterkransar, och om de är förtappade har de ingen glädje av dem”.

St Basilius och St Ambrosius (300-talet) talar båda om att rosen inte hade några törnen före syndafallet – samma tanke som i den zoroastriska Bundehesh – något som John Milton tar upp i Paradise Lost: ”Flowers of all hue and without thorn the rose.” (”Blommor i alla färger och utan törnen rosen"; Paradise Lost, bok IV, v. 256)

Paradiset associeras gärna med rosor. Dracontius (ca 455–ca 505) från Kartago skrev om Paradiset att Adam och Eva där vandrade bland blommor och rosenbuskar och att rosorna blommade också under vintern, och Milton skriver i Paradise Lost om Adam och Eva att de sov på en blomsterbädd och

...från taket av blommor regnade det ned rosor över deras nakna lemmar

(Paradise Lost, bok IV, v. 772-73)

Petrus Damianus besjunger Paradiset som stället där vinterns kyla eller sommarens hetta aldrig härskar, men där rosornas ständiga blomstring skapar en evig vår:

Hiems horrens, aestas torrens illic nunquam saeviunt.
Flos perpetuus rosarum ver agit perpetuum.
(Hymnus de gloria paradisi)

paradiset

I Paradiset. Eva skapas av Adams revben. Röda och vita rosor i bakgrunden. Fresk i kyrkan Collegiata, San Gimignano. 1300-talet

Det tog alltså bara något hundratal år efter Tertullianus innan kyrkans män – och åtminstone en kvinna, Hildegard von Bingen – hyllade rosen. Prudentius till exempel (omkr. 348-omkr. 413) skrev ”som en hyllning till Påskens gryning är marken helt täckt av rosenbuskar med lysande röda blommor, och bevattnad av porlande källor frambringar jorden lysande ringblommor, ljuva violer och veka krokus”. Han är entusiastisk, Prudentius, men kanske inte så hemma i botaniken.

Tidigt kopplades rosen till dem som led för sin tro. Martyrer får en rosenkrans som belöning av Gud, enligt bland andra Hieronymus (ca 347-420; översatte Bibeln till latin, den s.k. Vulgata) – eller närmare bestämt, en krans av rosor och violer. Den röda rosen kom att bli en symbol för martyrernas blod och så småningom blev det också vanligt att tala om Jesu blod som färgade rosen (jfr med Adonismyten!); de fem kronbladen blir Jesu fem sår.

jesu wounds

Kristi fem sår: fyra rosor och en törnekrans. Flamländsk illumination, 1400-talet.

Sankt Bernard  (1091-1153; en av medeltidens viktigaste andliga ledare, grundare av klostret i Clairvaux) går ett steg längre och gör rosen till en bild av Jesu passionshistoria. ”Betrakta denna gudomliga ros där passionen och kärleken tillsammans ger rosen dess strålglans och purpurfärg…” – Det finns också andra mystiker som använder rosen på samma sätt som en bild av Jesus och hans lidande.

Jesus kallas ibland för ”en blomma”, eller "en ros", som i (den ursprungligen katolska) psalmen ”Det är en ros utsprungen / av Jesse rot och stam” eller en kvist som frambringar rosor. En skulptur från 1300-talet illustrerar detta:

  straubing

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De fem avsågade grenarna anses
anspela på Kristi fem sår.

 

Enligt vissa legender snickrades Jesu kors av trä från Kunskapens träd och blev genom hans död Livets träd: hans blod gjorde att det ur det torra träet sprang kvistar, grenar, blad och blommor. I medeltida ikonografi innebar det ofta rosor på kvistarna.

seuse1

Predikanten Heinrich Seuse har en vision.
Ur Heinrich Suso: Das Buch genannt Seuse. Augsburg, 1482.

I vissa berättelser om korsfästelsen är törnekronan flätad av stenroskvistar (Rosa canina) och det är därför blixten inte kan slå ned i en stenrosbuske. Mossrosorna uppstod enligt legenden ur droppar av blod som föll från korset ned i mossa.

Rosen kunde också kopplas till olika högtider (se också längre ned om ”Påvens gyllene ros”). I ett dokument från 1366 kallas Kristi himmelsfärd för ”la feste de la rose”. Pingsten var också en rosornas högtid. På pingstdagen kastade man ned rosor från taket på Sta Maria Rotonda i Rom, vilket skulle symbolisera den helige andes gåvor. Detta bruk fanns inte bara i Rom, utan är känt från flera franska städer. Det heliga sakramentets fest var dock rosens stora högtid. Man strödde blommor och blad på gatorna där processionen gick fram, och vid tillredningen av sakramentet kastade barn upp blomblad, i synnerhet rosenblad, i luften. Officianterna bar buketter av rosor och i äldre tider rosenkransar på huvudet. Från staden Provins kommer ett dokument från 1350 där det talas om ”chapeaux de roses pour la fête du Saint-Sacrement” (”rosenmössor för firandet av det heliga sakramentet”).

[Överst på sidan]

 

Maria

Även om Jesus ofta kopplas ihop med rosor är det ändå Maria som får flest rosor. Varför är det så? En förklaring är kanske att den yppersta bland kvinnor lämpligen symboliseras av blommornas blomma, rosen. En annan, och kanske rimligare, är att Mariakulten tog över de attribut som gavs Afrodite, Venus, Isis och Kybele. Från Venus, Isis och Kybele fick Maria benämningar som ”heliga jungfru, himmelska jungfru, gudsmoder, himladrottning”, och från Diana och Isis halvmånen. Maria med Jesusbarnet hänger ihop med Venus och Cupido och den viktiga Venuslegenden om Adonis (som ju liksom Jesus dog och återuppstod) och ”Adonisträdgården” kan möjligen återspeglas i motivet ”Maria i rosengård” – när det gäller detta motiv finns också andra inspirationskällor. Mer om detta litet längre fram. Även centrala Venusattribut som mussla, afton- och morgonstjärna och framför allt rosen övertogs av Maria.

Med Sankt Bernhard kommer den slutgiltiga förknippningen Maria – ros. Han kontrasterar henne med Eva, som är törnet som fört in döden i världen, medan Maria är rosen som är källan till alla människors väl och han lovprisar henne på detta sätt:

Maria är en ros, vit genom sin jungfrulighet, röd genom sin godhet; vit genom kroppen, röd genom anden; vit genom dygden, röd genom krossandet av synden; vit genom renandet av passionerna, röd genom späkningen; vit genom Guds kärlek, röd genom kärleken till nästan.

Maria kan avbildas med röda eller vita rosor eller med båda samtidigt. Den vita rosen symboliserar således Marias oskuldsfullhet, hennes jungfruliga status, frihet från arvssynden, den röda symboliserar hennes medkänsla, hennes människokärlek. Carlo Crivelli avbildar just både en vit och en röd ros i sin madonnabild.

 

madonna crivelli

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Madonna med ros. Carlo Crivelli (1430-1495)

crivelli detalj

 

 

 

 

 

Detalj från föregående bild.

Den heliga Birgitta har Himmelska uppenbarelser en lång beskrivning av Marias egenskaper med utgångspunkt från (nypon)rosens fem kronblad:

Blomman hade även fem blad, som växte över alla änglakörer. Du, min moder, är i sanning blomman med dessa fem blad. Det första bladet är din ärbarhet … Det andra bladet är din barmhärtighet … Det tredje bladet är din mildhet ... Det fjärde bladet är din skönhet ... Det femte bladet är din Gudliga glädje, ty ingenting gladde dig utom Gud ...

I den så kallade Loretolitanian – antagligen från slutet av 1400-talet – finns rosen med i uppräkningen av Marias olika attribut:

– – –
Vas spirituale, 
Vas honorabile, 
Vas insigne devotionis, 
Rosa mystica, 
Turris Davidica, 
Turris eburnea, 
Domus aurea

– – –
 

– – –
Andens kärl,
Hederns kärl,
Hängivenhetens särskilda kärl,
Mystisk ros,
Davids torn,
Torn av elfenben,
Gyllene hus
– – –

Det är denna text Strindberg hade i tankarna när han skrev dikten ”Rosa mystica”. (Se sidan Antiken, avsnittet ”Popularitet”.)

Om man räknar att medeltiden varar till mitten av 1400-talet finns inte så många medeltida Mariabilder med rosattribut, konstigt nog. Konstigt, eftersom Mariakulten var så spridd och utvecklad redan under högmedeltiden. När man närmar sig renässansen och barocken är läget helt annorlunda. Botticelli, da Vinci, Rafael, Parmigianino, Velazquez, Rubens bland andra målade madonnor med rosor.

Den säkert vanligaste bilden av Maria med rosor är när hon sitter i en ”rosengård”. (Ett livaktigt tema: Viktor Rydberg har skrivit en dikt som heter ”Jungfru Maria i rosengård”.) Detta tema har sitt ursprung dels i den tidiga kopplingen Maria – ros, dels i föreställningar om ”paradisträdgården” i Genesis, dels i den typiska medeltida trädgården. Den medeltida trädgården var en hortus conclusus, en sluten trädgård. Den muromslutna trädgården var en naturlig form i de tillslutna klostren och när man kopplade Maria till blommor i en trädgård hade man också några rader ur Höga visan (4:12-13) i tankarna: ”En inhägnad trädgård är min syster och brud, / en inhägnad trädgård, en förseglad källa.” Den inhägnade trädgården och den förseglade källan associerade man naturligtvis till Marias oskuld. Redan på 300-talet förmanade kyrkofadern Ambrosius: ”En sluten trädgård är du, jungfru, var aktsam om dina frukter!”

Här följer först en bild från högmedeltiden, sedan några bilder från senmedeltiden på gränsen till renässansen.

tympanon

Detta lär vara ett av de äldsta exemplen på en bild av Maria med rosor. Till vänster om henne vinrankor med druvklasar som symboliserar Jesus, till höger rosor. Portal till Elisabethkirche, Marburg. 1200-talet.

 

Lochnermadonna

Maria i rosengård. Stefan Lochner, ca 1448.

 

Mvitros

Maria med vit, tagglös ros. Omkring 1420.

 

wooden madonna

Maria i rosengård. Tyskt 1450-tal. Rosorna ser för en gångs skull ut som om konstnären faktiskt sett en ros. En R. gallica ’Officinalis’ skulle det kunna vara.

 

madonna med jungfrur

Maria i rosengård. Av mästaren till Legenden om Sankta Lucia. 1475-1480

 

mariazevio

Jungfru Maria i rosengård. Stefano da Zevio. Ca 1410.

 

mariaverona

Jungfru Maria framför en häck med röda och vita rosor. Stefano da Verona. Ca 1430. Litet ovanlig i behandlingen av temat, då Maria snarare sitter på en blomsteräng än i en rosengård.

 

Om det inte finns så många medeltida målningar med Maria bland rosor, finns det desto fler sådana kopplingar inom litteraturen. Allt från enkla folksägner till konstfull trubadurlyrik. ”Ros utan taggar, mest väldoftande av blommor” är en beskrivning av Maria som finns i olika varianter. Så här står det i ett Jungfru Marias lördagsofficium av Brynjolf Algotsson (ca 1240-1317):

Margarita fulgida     Skimrande pärla
Rosa sine spina       ros utan törne

Maria som en ros utan taggar möter vi också hos trubaduren Pierre de Corbiac:

Domna, roza ses espina
Sobre totas flors olens

– – –

Domna vos etz l'aiglentina
Que trobet vert Moysens,
Entre las flamas ardens

– – –

 

Vår Fru, ros utan taggar
mest väldoftande av alla blommor

– – –

Vår Fru, ni är nyponrosen
som Moses fann grön
mitt bland eldslågorna

– – –

Vanligast kanske är att Maria beskrivs som den medlidande och hjälpande, som i den svenska Dagvisan (”Den signade dag som jag nu ser”):

– – –
Jomfrw Maria, tha mildä ros,
göme os fra heluitis pinä.
– – –
Maria, modher, the milda ros,
göme os fra angst oc quidho

  – – –
Jungfru Maria, du milda ros,
bevara oss för helvetets pina.
– – –

Maria, moder, du milda ros,
bevara oss för rädsla och smärta

 

gautier

 

Abboten och trouvèren Gautier de Coincy (1177–1236) på bilden här ovan är ett bra exempel på en poet som skrev hyllningar till Maria. Man måste älska, säger han,

La fresche rose                  
La fleur espanie,                 
En qui sainz Espirs repose  
  Den nyutsprungna rosen
den utslagna blomman
i vilken den Helige Ande vilar

Och på ett annat ställe

Elle est la fleur, elle est la rose 
En cui habite, en cui repose     
Et jour et nuit sainz Esperiz.    
  Hon är blomman, hon är rosen
hos vilken vistas, hos vilken vilar
dag och natt den Helige Ande

Och slutligen:

Cele qui la rose est des roses.    Hon som är rosornas ros.

I en gammal cantique står det:

Tu es la flour, tu es la rose.
Tu es celle en qui se repose
La doulceur qui tout aultre passe.
  Du är blomman, du är rosen.
Du är den hos vilken finnes
den ljuvhet som övergår allt annat.

I en engelsk sång från ca 1450 är rosen den centrala bilden för Jungfru Maria:

This rose is railed on a rys;
He hath bought the prince of prys,
And in this tyme soth hit ys,
Viri sine semine.
:: Of a rose, &c. ::

This rose is reed of colour bryght,
Throw whom oure joye gan alyght,
Uppon a Cristys masse nyght,
Claro David germine.
:: Of a rose, &c. ::

Of this rose was Cryst y-bore,
To save mankynde that was forlore;
And us alle from synnes sore,
Prophetarum carmine.
:: Of a rose, &c. ::

This rose, of flourys she is flour,
She ne wole fade for no shour,
To synful men she sent socour,
Mira plenitudine.
:: Of a rose, &c. ::

This rose is so faire of hywe,
In maide Mary that is so trywe,
Y-borne was lorde of virtue,
Salvator sine crimine.
:: Of a rose, &c. ::

 

Denna ros är fästad vid en påle;
han har köpt [?] den bästa av prinsar [Kristus],
och i denna tid är detta sant,
Utan säden från en man
Vi sjunger om en ros.

Denna ros är lysande röd,
den gav upphov till vår glädje
på en julnatt,
Född av Davids hus
Vi sjunger om en ros.

Av denna ros föddes Kristus,
för att rädda människorna som gått vilse
och oss alla från våra svåra synder,
Som profeterna sjungit.
Vi sjunger om en ros.

Denna ros, hon är blommornas blomma,
hon falnar inte av en regnskur,
till syndiga människor sände hon hjälp
I förunderlig myckenhet
Vi sjunger om en ros.

Denna ros har så vacker färg,
av Jungfru Maria, som är så ren,
föddes dygdens herre,
Frälsare utan synd
Vi sjunger om en ros.

Charles Joret tar i sin bok upp olika tyska textställen som kopplar Maria med rosor. Man finner i dessa texter samma bildspråk som hos de franska författarna. Det finns också Lieder som talar om hur Maria fick sju rosor av Gud; en för varje stor tilldragelse i hennes liv och ”Damit mach' ich das Kränzlein” [Med dem flätar jag kransen.]. En annan sång berättar om de tre rosor Maria fick: när Jesus föddes, när Jesus instiftade nattvarden, när han gav upp andan på korset.

Maria kopplades ibland ihop med passionstidens rosor och i en gammal vallfärdssång från Paderborner Liederbuch står det:

Maria gick i törneskog
Kyrie eleison!
Maria gick i törneskog,
som på sju år ej hade burit ett blad.
Jesus och Maria!

Vad bar Maria under sitt hjärta?
Kyrie eleison!
Ett litet barn utan smärta,
Det bar Maria under sitt hjärta.
Jesus och Maria!

Då bar törnebuskarna rosor,
Kyrie eleison!
när det lilla barnet bars genom skogen,
då bar törnebuskarna rosor.
Jesus och Maria!

Ytterligare en legend om Maria och rosor nämns av Hermann Reling i Unsere Pflanzen (1889). Den berättar att ärkeängeln Gabriel en gång band tre rosenkransar av 150 himmelska rosor åt Maria. En vit för hennes glädje, en röd för hennes smärta, en gyllene för hennes gloria/ära. Enligt Reling avbildades Maria med Jesusbarnet inte sällan med tre rosenkransar.

Intressant nog tycks inte spanjorer och italienare kopplat ihop Maria med rosor på samma sätt.

En alldeles särskild koppling mellan Maria och rosen är uppkomsten av rosenkransen, det vill säga radbandet. Den vanligaste förklaringen till radbandets uppkomst är att Jungfru Maria uppenbarade sig för Sankt Dominicus 1214 och talade om för honom att han skulle sprida bruket av rosenkransen (vilket innebar femton gånger tio Ave Maria med ett Fader Vår mellan varje tiotal) som ett vapen i kampen mot de kätterska albigenserna i Sydfrankrike. Men varför kallades snöret med kulor, som var en hjälp för att minnas hur många Aven man bett, för rosarium? En enkel förklaring är att ordet rosarium ofta användes för att beteckna en samling texter. En mer fantasieggande förklaring finner man i en legend som finns spridd över hela Europa. I denna berättas om hur Maria plockar rosenknoppar från läpparna på en ung munk som läser sina Ave Maria och sedan fäster dem i en krans som hon sätter på hans huvud. Det bör påpekas att det fanns munkar som tyckte att man inte skulle koppla ihop Jungfru Maria med något så hedniskt syndigt som rosenkransar.

[Överst på sidan]

 

Martyrer och helgon

Redan tidigt kom rosen att symbolisera martyrernas blod, vilket den heliga Birgitta ger ett exrempel på i Himmelska uppenbarelser:

Nu talar bruden , sägande: ”Jag såg vidare liksom många örtagårdar på jorden, och jag såg rosor och liljor i örtagårdarna ...
– – –
Rosorna äro martyrerna , som äro röda av det blod de utgjutit på olika platser . Liljorna äro bekännarna...”

(Första bandet, Tjugosjunde kapitlet. – Tryggve Lundén red. & övers. 1957)

Martyrkronan, den krans som de kröntes med, var ofta en rosenkrans, som i exemplen här nedan. Bilderna föreställer Sankt Valerianus och Santa Cecilia. Enligt legenden blev den kristna flickan Cecilia bortgift med hedningen Valerianus. När de nygifta blev ensamma i brudkammaren sade Cecilia att hon var trolovad med en ängel, som svartsjukt vaktade hennes jungfrudom och att Valerianus fick ta sig i akt. Denne ville se ängeln och Cecilia skickade honom till ett ställe på Via Appia utanför Rom, där han mötte påven Urbanus, som döpte honom. Så småningom blev Valerianus bror Tiburtius också kristnad, och de hjälpte den kristna församlingen i Rom på olika sätt. De blev fängslade, men den officer, Maximus, som skulle avrätta dem blev omvänd av dem och blev döpt han också. Alla tre blev då avrättade och Cecilia lät begrava dem i Praetextatuskatakomberna. Cecilia själv blev dödad på ett gruvligt sätt. Hon skulle bli kokad i sitt eget bad, men överlevde. Då skulle man halshugga henne, men när bödeln huggit tre gånger utan att få av huvudet, flydde han. Cecilia levde i tre dagar efter detta och begravdes sedan i Calixtuskatakomberna. På 800-talet lät påven Pascal I bygga kyrkan Sta Cecilia in Trastevere och förde dit resterna av Cecilia, Valerianus och de två andra. (Sta Cecilia är musikens skyddshelgon och avbildas ofta med en orgel.)

valeriano cecilia

Sankta Dorotea är även på annat sätt förknippad med rosor. Dorotea, ”jungfru och martyr”, dömdes till döden under kejsar Diocletianus förföljelser av de kristna i början av 300-talet. På väg till avrättningen hånades hon av den hedniske juristen Theophilus, som sade: ”Kristi brud, skicka mig några frukter från din brudgums trädgård.” Innan hon blev avrättad skickade hon till honom med en sexårig pojke sin huvudduk som befanns dofta starkt av rosor och frukter. Theophilus blev kristen på fläcken och blev i sin tur dömd och avrättad. Dorotea brukar avbildas med en ängel och en blomsterkrans och har blivit trädgårdsmästarnas skyddshelgon. Bilderna kan ses som illustrationer till legenden.

dorotea robbia

Sankta Dorotea. Andrea della Robbia, ca 1500.

 

 

 

dorotea prayerbook

Sankta Dorotea. Bönbok från slutet av 1400-talet.

* * *

Rosor och törnen kunde på ett mer konkret vis spela en roll i många helgonlegender. Den heliga Rosa från Lima skall under hela sitt liv haft en krans av törnen på huvudet. Rosorna som hon odlade och plockade av kastade hon till Gud, och dessa blommor bildade i luften ett kors, vilket var ett tecken på att Gud tog emot hennes offer.

Den helige Benedikt rullade sig på en bädd av törnen för att späka sig. Den helige Franciskus blev gripen av detta och när han besökte Benedikts lilla rosengård kysste han törnena, varpå dessa förvandlades till en rosenrabatt, vilkas blommor gav upphov till många under.

frans

Den helige Franciskus och rosenmiraklet. Francisco de Zurbarán. 1630.

Liknande är berättelsen om den unga kvinnan som blev falskeligen anklagad och dömdes till att brännas på bål. När hon stod på bålet som bestod av törnegrenar förvandlades hon till en rosenbuske.

 

[Överst på sidan]

 

Diverse religiösa rosenmyter

En berättelse om Jesus och rosor med rarare innehåll än sår och lidande är den om ursprunget till rubiginosarosornas doft. Under flykten till Egypten hängde Maria upp Jesusbarnets lindor på grenarna till en äppelros – och allt sedan dess doftar denna ros av äpplen.

I Tyskland har vita rosor kallats Magdalenarosor då de färgades av de tårar Maria Magdalena fällde.

En hel grupp av legender kan kallas Elisabethlegender. Den gemensamma formen för dessa kan sägas vara att föremål vars upptäckt skulle skada en helig person i det avgörande ögonblicket förvandlas till något oskyldigt, oftast rosor. Enligt Schleiden är den äldsta legenden i denna grupp från omkring år 300. Den lyder som följer. En munk, som sedermera blev den helige Nikolaus (jultomten!), ville under en sträng vinter ge de fattiga bröd. När han smög ut ur klostret med en korg på armen bar det sig inte bättre än att han mötte abboten som hade sina misstankar om den alltför givmilda munken. Den girige abboten hejdade munken och befallde honom att visa vad han hade i sin korg. Munken lydde darrande, och si! den var fylld av rosor. Det finns alltså mängder av liknande berättelser, till exempel en om dottern till en saracenerkung och om den Elisabeth som gett namn åt denna grupp av legender.

Den heliga Elisabeth av Thüringen (1207-1231), gift med lantgreven Ludwig av Thüringen, gjorde precis samma sak som sankt Nikolaus. Hon gick med en korg med bröd och vin till de fattiga trots att hennes make uttryckligen förbjudit detta och naturligtvis mötte hon mannen som krävde att få se vad hon hade i korgen. Och fann då endast rosor. Detta ”rosenunder” har sedan 1200-talet varit ett synnerligen populärt motiv i ord och bild.

rosenwunder1

Altartavla, Steiermark. Ca 1525.

 

rosenwunder2

Del av Elisabethtriptyken, Karlsruhe. Ca 1480.

 

rosenwunder3

En modern bild av rosenundret för att visa hur denna legend fortfarande lever och frodas efter nästan 800 år. Mexikokyrkan i Wien, 1907.

 

Rosor från himlen är ett gott tecken. Det var en gång två fattiga flickor som fick rika gåvor av Jungfru Maria. Det trodde folk inte på utan sade att de fått rikedomarna på ett oärligt sätt. På en högtidsdag då alla var utomhus och firade dagen tillsammans dök en ängel från himlen upp mitt bland dem och gav var och en av de två flickorna ett skrin fyllt med rosor och sade: ”Jungfru Maria sänder er dessa för att bevisa er oskuld.”

Två andra legender där rosor skyddar goda personer är de följande. Sankt Johannes Angelus blev under en vistelse i ett kloster beskylld för att ha lust till världsliga ting. Abboten befallde ett par munkar att spionera på honom, men till deras förvåning fann de honom försjunken i bön omgiven av blommande rosenbuskar fast det var mitt i vintern och marken var täckt av snö.

Om den fromma Ada av Bolemir berättas att hon en gång tog emot en spetälsk person i sitt hem och att hon inte nog med det lade honom i sin makes säng för att sköta om honom. Hennes man kom hem, hörde om hennes tilltag och rusade förbittrad in i kammaren – och si! sängen var full av rosor.

Rosor kom ur munnen på särskilt heliga personer. När till exempel den helige Angelus predikade kom det rosor och liljor ur munnen på honom. I en annan legend  går detta tema över gränsen till det äckliga och är ett exempel  på förvriden fantasi, tycker M.J. Schleiden i Die Rose (1873). Det berättas i legenden att den helige Josbert i klostret Doel varje dag hyllade Maria genom att sjunga de fem psalmer vars begynnelsebokstäver bildade hennes namn. När han dog 1186 växte det ur likets mun, öron och ögon fem rosor och på deras blad stod skrivet den första versen av var och en av de fem psalmerna. När klostrets abbot tog den ros som växte ur munnen för att bevara den som en relik, vissnade de andra fyra.

Den tyske mystikern Heinrich Seuse (1295-1366) talar om ”det timliga lidandets kostbara rosenträd”, och i sin Büchlein der ewigen Weisheit (”En liten bok om den eviga Visheten”) frågar ”Tjänaren” (så kallar sig Seuse) Visheten om lidandets nytta. Visheten svarar att själen ”växer genom lidandet, så som den vackra rosen genom maj månads dagg [ - - -] Det kläder själen i en rosenfärgad klädnad; den bär ett huvudsmycke av röda rosor ...”.

I en vision ser en dotter till Seuse ett rosenträd med Jesusbarnet bland grenarna. Barnet kastar ned rosor på ”Tjänaren” och när dottern frågar varför, svarar Jesusbarnet: ”Mängden rosor visar på alla de lidanden Gud kommer att sända honom; han skall ta emot dem och full av kärlek till Gud tålmodigt utstå dem.”

sause2

Vida spridd är historien om Lucifer som försökte klättra tillbaka till himmelen på en rosenbuske där taggarna tjänstgjorde som stegpinnar. Gud såg detta och böjde ned rosengrenarna och den ursinnige Djävulen krökte också taggarna så att de därefter håller fast det som de vidrör. I en anna version var det Gud som krökte taggarna så att Lucifer halkade av dem.

En annan förklaring till de krökta rosentaggarna är följande legend som var vanlig framför allt i de germanska länderna. Judas hängde sig i en nyponros och sedan dess är taggarna krökta.

Reling berättar om domen i Hildesheim följande. Kejsar Ludvig den fromme, Karl den stores son, var en vinter ute på jakt men tappade det relikkors han bar om halsen. Man letade och en tjänare fann det hängande i en rosenbuske som blommade mitt  i snön. Han kunde inte få loss korset, men när Ludvig kom och såg i snön konturerna av en kyrkobyggnad och lovade att han skulle bygga kyrkan, kunde han få loss korset. Detta kapell mitt  i skogen var början till domen i Hildesheim, som förstördes helt av bombningar under andra världskriget. ”I mitten av katedralens gårdsplan finns det gotiska Annakapellet (Annenkapelle), uppfört år 1321. Här finns också den legendariska 1000 år gamla rosenbusken som växer på katedralens ena absidmur och symboliserar staden Hildesheims blomstring. Enligt legenden, så kommer Hildesheim blomstra så länge busken gör det. 1945 förstörde allierade bombningar katedralen, men busken överlevde mirakulöst. Dess rötter låg oskadade under ruinerna och snart växte busken upp igen.” (Wikipedia, Hildesheims domkyrka). Katedralen byggdes upp igen under 1950-60-talen.

hildesheim1  

hildesheim2

Hildesheim på ett vykort från 1920-talet till vänster och från 2000-talet till höger.

Som en avslutning på detta religiösa avsnitt bör de gotiska katedralernas rosettfönster nämnas. Själva namnet tycks ju berätta vad det rör sig om: ett fönster som en stiliserad ros. Eller gör det kanske inte det? Det finns de som hävdar att ordet ”rosett” i själva verket har att göra med det latinska ordet rota, som betyder ”hjul” och som här skulle symbolisera livshjulet – med antik anmoder i Fru Fortuna. ”Hjulfönstren” blev ”rosenfönster” som en efterhandskonstruktion.

Katedralen i Sens har ett rosettfönster där man tydligt ser nyponrosens fem kronblad:

sens

 

Men i det berömda rosettfönstret i Notre Dame de Paris ser man snarare ett hjul.

notredame

[Överst på sidan]

 

Den gyllene rosen

Påven välsignar varje år den fjärde söndagen i Fastan en gyllene ros som skall symbolisera Kristi majestät. Fram till slutet av 1400-talet var den gyllene rosen en enkel blomma gjord av rent guld svagt rödfärgad. Senare blev den alltmer utsmyckad med rubiner och andra ädelstenar. Påven Sixtus IV (1471-84) lät göra en hel kvist med blad, taggar och blommor: en blomma i toppen och flera mindre nedanför. I centrum av den största blomman fanns en liten hålighet där påven hällde mysk och balsam. Sedvänjan att ge bort en gyllene ros ersatte det tidigare bruket att skänka katolska härskare guldnycklar från Peterskyrkan. Man vet inte när man började ge bort en gyllene ros. Några menar att det redan på Karl den stores tid gavs bort en guldros, medan andra hävdar att sedvänjan började mot slutet av 1100-talet. Det finns visst fog för uppfattningen att det började något före år 1000.

Påvarna i Avignon började ge rosen till någon furstlighet vid påvehovet och den sedvänjan fortsatte sedan man flyttat tillbaka till Rom. Från början av 1600-talet gavs rosen endast till drottningar, prinsessor och medlemmar av högadeln (kejsare och kungar fick ett välsignat svärd och en hatt).

[Överst på sidan]

 

 

 

 

sienaguldros

Guldsmeden Minucchio da Sienas gyllene ros (1330). Skänktes av påven Johannes XXII till Rudolph III av Nidau, herre till Neuchâtel.

 

Icke-religiösa myter och symboler

Rosen förknippades ofta med magi. Om rosen blommade på hösten eller vintern var det ett järtecken, ett tecken på att något märkligt skulle hända; Gregorius av Tours berättar om rosor som blommade i januari år 584. Röda rosor som plötsligt dyker upp kan vara tecken på dödsfall.

Rosen kunde också vara ett tecken på något gott (jfr med vissa av de religiösa legender som nämnts ovan). Så till exempel i berättelsen om Tannhäuser, som går till påven för att få syndernas förlåtelse eftersom han tillbringat ett år hos Venus. Påven har en torkad stav i handen och säger att Tannhäuser får absolution då den torra staven får blommor. Nedslagen drar Tannhäuser bort, men tro’t eller ej, tre dagar efteråt blommar den torra grenen! Bud skickas till Tannhäuser, men då har han redan hunnit dö.

Joret nämner en svensk variant av denna legend. Den handlar om en präst som kommer till en å där näcken sitter och spelar på sin guldharpa. Prästen säger till honom: ”Hur kan du spela så glatt? Du kommer lika litet att få syndernas förlåtelse som min gamla stav kommer att blomma.” Näcken kastar harpan ifrån sig och sätter sig på stranden och gråter. Prästen rider vidare, men har inte hunnit många steg förrän hans stav är täckt av rosor och blad. Han vänder om, visar staven för näcken, som full av glädje letar upp sin harpa och sätter sig ånyo mitt i ån och spelar.

En snällare version än den Stagnelius har i dikten Necken!

Nyponrosen hade en alldeles speciell magisk kraft. Om en häxa bröt en kvist från en nyponbuske avslöjades hon genast, och om man rörde en varulv med en rosenkvist, förvandlades han genast till människa.

Rosen kunde också vara en dödssymbol. I Tyskland kunde ett sår från ett svärdshugg kallas ”en ros” och ett slagfält för ”rosengård”. I Schweiz kallas för övrigt ofta kyrkogårdar för ”rosengård”.

En viss Burkhard lär ha utropat:”Idag badar vi i rosor!” när han red över ett slagfält täckt av lik. En annan berättelse handlar om en hertig som efter en strid stöter på en ung man som har tre blödande sår. Hertigen undrar vad den stackars pojken råkar ut för och då svarar ynglingen: ”Herre, jag har plockat tre rosor som jag skall ta med mig hem till min moder.” Hertigen blir så förtjust i svaret att han på fläcken dubbar den unge mannen till riddare och säger att denne hädanefter skall heta ”Herr von Rosen”.

Mer begripligt kopplades rosor ofta ihop med gravar, då ända sedan antiken gravar ofta smyckats med rosor. Ibland växer det upp rosor ur de dödas kroppar, så att säga, och är det ett par älskande som ligger i gravarna bredvid varandra flätar naturligtvis rosenbuskarnas grenar ihop sig. Rosen kunde också stå för den bortgångnes själ. Charles Joret citerar en litauisk sång där en mor säger till sin dotter som kommer med en ros som hon plockat på sin älskades grav: ”Men det där är inte en blomma, det är din fästmans själ.”

Naturligtvis har rosen varit en kärlekssymbol (varom mera i avsnittet om rosen i litteraturen), så som i den rara tron att om älskande kastar rosenblad i en bäck och två av bladen flyter tillsammans utan att de särar på sig, så kommer de älskande en gång bli ett par. Vanligare är att rosen, i synnerhet rosenknoppen symboliserar dygd och kyskhet, oskuld. Enligt en legend ville St Medard, biskop i Noyons på 400-talet, ge ett pris varje år till den dygdigaste flickan i bygden och det priset var en rosenkrans. Rosen, eller rosenknoppen, som en symbol för kyskhet implicerar att brytandet av rosen är detsamma som att ta oskulden. Charles Joret ger flera exempel från medeltida dikter.

När jag återvände från bröllopet
var jag trött;
vid randen av en källa
vilade jag.
På den högsta grenen
sjöng näktergalen;
sjung, näktergal, sjung,
du som är glad i hjärtat.

 

Ty jag är det knappast,
min älskade har lämnat mig;
för en rosenknopp
som jag gav alltför tidigt.
Jag skulle önska att rosen
ännu satt på rosenbusken
och att min älskade Pierre
älskade mig ännu.

I stället för en rosenknopp är symbolen för kyskhet oftare en rosenkrans; den som förlorat sin oskuld har inte längre rätt att bära en rosenkrans. I en tysk sång står det om en flicka: ”Jag bar dig gärna när jag var jungfru.” – Hon tog av sig kransen och kastade den på markens gröna klöver. ”Gud välsigne dig, min krans, jag ser dig aldrig mer.”

Rosen spelade en viktig roll i firandet av vårens och sommarens återkomst. I många länder har man fortsatt med de hedniska romerska festerna – nu med kristna förtecken – och kröner majdrottningar med rosenkransar. I sitt inflytelserika verk från förra sekelskiftet, The Golden Bough, beskriver James G. Frazer religiösa seder och bruk från hela världen och berättar om att man i Thann, i Elsass, klär en liten flicka i vitt och kallar henne för Lilla Majrosen. Hon och ett följe går från dörr till dörr och samlar in gåvor och sjunger:

Lilla Majros snurra runt tre gånger
får vi se på dig, hela dig!
Ros i maj kom med bort till skogen.
Vi fröjdar oss alla.
Så går vi från maj till rosorna.

Frazer berättar också om ett midsommarfirande som brukade äga rum i Paris på Place de la Grève. Man brände katter och ibland en räv och askan efter dem ansågs bringa tur. De franska kungarna var ofta bland åskådarna, men 1648 var det sista gången en fransk kung deltog i festligheterna. Det var Ludvig XIV, som var krönt med en rosenkrans och som bar en bukett rosor i handen.

[Överst på sidan]

 

Rosen i litteraturen

När rosen förekommer i medeltidens litteratur är det huvudsakligen i följande sammanhang: i religiösa texter, i dikter om kärlek och som tecken på sommarens återkomst. En del kyrkofäder har redan citerats och här kommer ytterligare ett par exempel på hur rosen används i religiösa sammanhang för att beteckna något vackert och värdefullt. Jag vill redan nu påpeka att de citerade texterna i detta avsnitt, liksom överhuvudtaget på dessa sidor, är mina, högst prosaiska, översättningar.

Religiösa texter

Först de första raderna ur Nicolaus Hermannis (1326-391) Birgittaofficium:

Rosa rorans bonitatem 
Stella stillans claritatem
  
  Ros, som glimmar av godhetens dagg,
stjärna, som droppar klarhet

Birger Gregersson (1320-talet-1383) jämför i Botvidsofficiet det faktum att något så vackert som en ros kan uppstå på en taggig gren med att något så heligt sankt Botvid (Botkyrkas skyddshelgon!) kan födas bland hedningar:

Rosa rubens egreditur  
De spinarum acumine, 
Gemma terrae subtrahitur 
Praecellens pulchritudine  
Botvidus cum producitur 
Ex paganorum semine.

 

En rodnande ros växer fram
ur taggiga törnesnår,
en ädelsten av sällsynt skönhet
grävs fram ur jorden
när Botvid utgår
av hedningars säd.

I The Falls of Princes jämför John Lydgate (1370-1449) världslig berömmelse med himmelsk och frågar vart alla hjältar tagit vägen, och svarar

Alla måste vissna som en midsommarros.

Sista strofen anknyter till Jesu fem sår:

Det var rosen på det blodiga fältet,
Jerikos ros som växte i Betlehem,
de vackra rosor avbildade på vapenskölden
som visades på fanan i Jerusalem.
Solen förmörkades och överallt var mörkt
när Jesus Krist öppnade fem källor
som rann mot Paradis och kallades den röda strömmen,
och hans fem sår ger en bild i ditt hjärta av en ros.

[Överst på sidan]

 

Kärleken

Man skulle kunna tro att kärleksdiktarna par préférence under medeltiden, troubadours (från Provence, skrev på occitanska), trouvères (från Frankrike, skrev på franska) och Minnesänger (från Tyskland; Minne betyder ”kärlek”) ofta skulle använda rosen i sina hyllningar till sina hjärtans damer. Så är dock inte fallet. En anledning till detta kan vara att rosen var reserverad för Jungfru Maria.

Tidigt under medeltiden utvecklades en syn på diktkonsten – rota vergiliana, ”Vergilius hjul” – som bland annat innebar att vissa attribut hörde till vissa genrer. Skulle man nämna ett djur i en hjältedikt skulle det vara en häst, ett djur i en herdedikt var begripligt nog ett får, och skulle man ange en årstid i en kärleksdikt skulle det vara våren, och så vidare. Sådana litterära klichéer kallas topoi (singularis topos) och vare sig det gäller trubadurer, trouvèrer eller minnesångare syns denna topik tydligt. Ofta inleds deras sånger med en tidsbestämning – om lycklig kärlek är det vår, om olycklig höst – men i vårdikterna är det nästan bara fåglar som som är årstidsmarkörer, och den vanligaste topos här är näktergalen. Blommor skall nämnas enligt standardformuläret, men är oftast ospecificerade. Hos trubadurerna kan ibland hagtornsblommor nämnas, men ett par exempel på rosor har jag hittat. Värt att notera är att det uppenbarligen inte rör sig om några trädgårdsrosor i dessa exempel.

Den högadliga trouvèren Maurice de Craon (senare halvan av 1100-talet) inleder en dikt med det formelartade

A l'entrant dou douz termine
Au tens noviau,
Que nait la flours en l'espine
 

Vid den milda tidens ankomst,
i den nya tid
då blommorna föds på taggig kvist

och en av de mest berömda trubadurerna, Jaufré Rudel (första halvan av 1100-talet), sjunger

Quan lo rius de la fontana  
S'esclarzis, si cum far sol,  
E par la flors aiglentina,  
E'l rossinholetz el ram  
Volf e refranh ez aplana  
Son dous chantar e l'afina,  
Be'ys dregz q'ieu lo mieu refranha.
 

– – – 

 

När källans vatten
rinner klar, som den brukar,
och nyponrosen blommar,
och näktergalen på grenarna
drillar och upprepar och putsar
sin ljuva sång och gör den vackrare,
är det dags för mig att ta upp min sång.
– – –

Det har ingenting med rosor att göra, men legenden om Jaufré Rudel är underbar. Han föddes i en adelsfamilja i Blaye (Princes de Blaia) i Girondeestuariet (Garonnes mynning; Côtes de Blaye är ett vindistrikt i Bordeauxområdet) i början av 1100-talet. Jaufré Rudel fick av hemvändande pilgrimer höra talas om en underskön kvinna, grevinnan Hodierna av Tripoli, och blev våldsamt förälskad i henne. Så våldsamt att han gav sig ut i ett av korstågen. Han skrev dikter om denna sin ”kärlek på avstånd”, amor de lonh, som blev stilbildande. Det finns en hel genre som inspirerats av Rudels kärlek på långt håll – de kärlekskranka diktarna har då normalt aldrig träffat föremålen för sina glödande dikter. Så småningom for han hem från korståget, men blev sjuk under resan. Döende fördes han iland i Tripoli och grevinnan Hodierna, som fick höra detta begav sig till hamnen och i hennes armar drog Rudel sin sista suck. Bilden här bredvid skildrar Jaufré Rudel som dör i Hodiernas armar.   rudel

När de provensalska och franska diktarna vid enstaka tillfällen använde rosen som årstidsmarkör får man ingen känsla av att de verkligen såg en ros framför sig, utan bara en ingrediens i retorikbokens recept på en vårdikt. Även om de tyska minnesångarna inte mycket flitigare än sina sydliga kollegor använder rosen i sina dikter, förefaller deras beskrivningar av naturen vara friskare och mer självupplevda. (Vilket för all del kan bero på att de är bättre skalder.) Ta till exempel Albrecht von Johannsdorfs dikt ”Längtan” (omkring 1209):

Weiß' und rothe Rosen, blaue Blumen, grünes Gras,
Braun und Gelb und wieder Roth, dazu des Klees Blatt,
Farb' an Farb' umgab die grüne Linde, wo ich saß;
Oben Vogelsang: es war 'ne schöne Ruhestatt

 

Vita och röda rosor, blå blommor, grönt gräs,
brunt och gult och åter rött, därtill klöverns blad,
färg på färg omgav den gröna linden, där jag satt,
över mig fågelsång: det var en ljuvlig viloplats.

johansdorf

Herr Albrecht von Johansdorf avbildad i den så kallade Manessehandskriften (början av 1300-talet), som innehåller en mängd minnesångare och deras verk. ”Porträtten” har naturligtvis ingenting med de verkliga diktarna att göra. Märkligt nog finns både vita och röda rosor med i hans (påhittade) vapen – jämför med dikten ovan.

Annars är det tydligt att minnesångarna följer standardformulär när det gäller naturbeskrivningar. Frågan är om det nämns något annat träd än linden eller någon annan fågel än näktergalen. En av de mest kända dikterna av en minnesångare är Under linden av Walther von der Vogelweide (ca 1170-1230) och där finns faktiskt rosor med. Här är några rader ur dikten:

vogelweide  

Kysste han mig? – Ack tusen gånger
Tandaradei!
Se, så röd min mun blev.

Sedan hade min älskade
bäddat oss
en säng av mångahanda blommor,
och det kunde väl
mången skratta åt
som hade vägarna förbi.
På rosorna skulle han väl
Tandaradei
märka var mitt huvud legat.
– – –

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Walther von der Vogelweide. Manessehandskriften.

 

 

Minnesångarna använder också rosen ibland för att beskriva den älskade. Så skriver Walther von der Vogelweide att

Hon tog blomkransen jag erbjöd henne,
Som en dygdig liten flicka som rodnar av blygsel
Blev hennes kinder röda
Som rosen när den blomstrar bland liljor...

Att rodnande kinder liknas vid rosor och vita liljor är något von der Vogelweide kan ha fått från antika författare – eller så ligger kopplingen rosor–liljor nära till hands.

Hos Der von Kürenberg (1100-talet) blir rosen på samma sätt en beskrivning av både det yttre och det inre.

När jag står ensam i bara linnet
Och jag tänker på dig, ädle riddare,
så blossar min kind som  rosen på törnebusken ...

För Dietmar von Eist (1100-talet) är rosor och kärlek oupplösligt förenade:

Uppe i linden
Sjöng en liten fågel,
Högt lät det i skogen:
Då flög mitt hjärta åter
Till det ställe där det en gång varit.
Jag såg rosor blomma
och de ledde mina tankar
till en kvinna.

Originellare är Der Marner (ca 1246-1267), som först beskriver våren enligt formulär 1 A:

I daggen
glänser blommor och gräs.
Vita, blå, gula och röda finner
jag växa på marken,
och lindens välvda tak
erbjuder ett grönt lusthus.
Härligt sjunger näktergalen ...

men sedan suckar han att kärlekens väsen är sådant att

Där man plockar rosor
smyger sig
taggarna också nära inpå!

Denna suck upprepas sedan i slutet av dikten. Detta är en syn på rosen som blir ytterst vanlig i senare tiders emblematik: ingen njutning utan att man får betala dyrt för den. Mer om detta i avsnittet om renässans och barock.

 

marner

Der Marner

 

Litet mer passionerade är några av de sånger som vaganterna, kringvandrande studenter, skrev. De skrev på latin och inte som sina samtida, trubadurer, trouvèrer och minnesångare, på folkspråken, men en viktigare anledning till deras större frispråkighet är att de till skillnad från trubadurer etc. var fria, kringvandrande studenter och inte ”hovsångare”, som hade att hålla sig till en mer hövisk stil.

En samling av deras sånger (över 200 stycken!) har återfunnits i klostret Benediktbeuren, de så kallade Carmina Burana, som gjorts kända genom Carl Orff, som tonsatt en del av dem..

Här något som börjar som en standardhyllning till Maria – men hur slutar det?

Hell, oskattbara juvel,
Hell, stolt bland jungfrur,
ärofulla jungfru,
Hell, världens ljus,
Hell, världens ros,
Blanzeflor och Helena,
Ädla Venus!

Följande sång kan tyckas konstlös, men innehåller i mitt tycke mer sensualism än trubadurernas formelartade verser.

En flicka stod
i en röd tunika;
om någon rörde vid den,
prasslade tunikan.
Eia!

En flicka stod
som en liten ros:
hennes ansikte strålade
och hennes mun var en blomma.
Eia!

En extatisk sång om rosen, som är kärlekens väsen, är denna:

Tag du denna ros, O Ros,
då den är Kärlekens egen blomma
och genom den rosen
är din älskare fången.

Lukta på denna ros, O Ros,
och vet att du själv är lika ljuv
som gryningen är ljuv.

Se på denna ros, O Ros,
och när du ser på den, skratta åt mig,
och i ditt skratt
sjunger näktergalen.

Kyss denna ros, O Ros,
så att den må känna dina läppars lysande röda.

O Ros, denna målade ros
är inte hela den,
den som målar blomman
målar inte dess väldoftande själ.

Den älskade jämförs med en ros i flera sånger:

– – –
Vällukten från rosor
andas du ut mellan dina läppar,
skönare är du
än alla världens flickor,
sötare än honung och vitare än liljor.
Hjälp, o, hjälp mig!
Amor, bedragare,
Kärlek, allt besegrande,
kom till min hjälp!

I följande sång står det på de sista raderna på originalets latin ”flos florum”, det vill säga ”blommornas blomma”, vilket var de latinska poeternas vanliga rosenepitet.

 – – –
Slank är hon, klok och vacker,
ljuvligare än liljan eller rosen.
Frankrikes drottning är inte så vacker.
Och Döden är min nära granne nu,
om hon inte läker det sår hon givit mig,
törnets blomma.
– – –
Fången är jag genom min kärlek till henne
som nu står i blom.
Åh, hur ljuv den bördan vore,
om någonsin hennes mun pressades mot min!
Men aldrig skulle jag bli frisk av hennes läppar,
om inte två hjärtan slog som ett och hade en vilja.
Var hälsad, rosornas ros!

Till sist ett par strofer ur en sång – också här finns det latinska flos florum – som finns i Carl Orffs Carmina Burana:

Näktergalen sjunger
Så ljuvt,
Mitt hjärta brinner när jag hör
Henne upprepa

Åh, åh, hela jag står i blom!
Nu brinner jag av den första kärleken
hel och hållen!
Ny, ny kärlek
är vad jag dör av.

Blomma bland flickor,
Som jag håller av,
Och rosornas ros
Av dem jag ser
- - -

 

Oh, oh, oh, totus floreo,
iam amore virginali
totus ardeo,
novus, novus amor est,
quo pereo.

 

[Överst på sidan]

 

Vårens återkomst

Det tredje sammanhanget i vilket rosen framför allt förekommer är som symbol för vårens återkomst, för livets pånyttfödelse. Joret menar att de romanska och germanska poeterna mer än antikens skalder kopplade rosen till vårens ankomst, till värmens och ljusets återkomst. Vi har redan sett några fall av detta hos kärlekslyrikerna och här följer ytterligare några exempel på detta. Författaren till ”Siège de Narbonne” säger:

Ce fu en mai que la rose est fleurie,
L'oriol chante et le rossignol crie

 

Det var i maj då rosen blommar,
sommargyllingen sjunger och näktergalen ropar

Adenet le Roi använder rosornas blomstring och dagarnas längd för att markera sommarens återkomst:

En esté quant li jour sont bel et lonc et clerc,
Que la rose est florie et bêle a esgarder.
  På sommaren när dagen är lång och klar,
och rosen blommar och är vacker att skåda.

Minnesångaren Ulrich von Winterstetten sjunger om hur vinterns hårda band nu lösts upp:

Berc und tal in allen landen
sint erlôst ùz -winters banden,
heide rôte rôsen treit.
  Berg och dal i alla länder
har lösts från vinterns band,
heden höljer sig med röda rosor.

I början av versromanen Richard Coeur-de-Lion kommer våren med maj månad:

Merye is in the tyme of May,
Whenne foulis synge in her lay;
Floures on appyl-trees and perye;
Smale foules synge merye.
Ladyes strowe here boures
With rede roses and lylye flowres;
Gret joye is in frith and lake.
 

Glatt är det i månaden maj,
när fåglarna sjunger sina sånger;
äppelblom och päronblom;
små fåglar sjunger glatt;
damer strör i sina kammare
röda rosor och liljeblomster;
stor glädje är det i lund och sjö.

Slutligen en dansk folkvisa:

Her stunded saa blid en sommer i Aar,
forgangen er Vinter hin kold :
der springer ud Roser og Lillier,
og Skoven hon stander saa bold.
  Här stundar så mild en sommar i år,
förgången är vintern den kalla:
det slår ut rosor och liljor
och skogen står så frisk.

[Överst på sidan]

 

Övrig litteratur

Ett tema som har antika anor är rosen som symbol för förgänglighet. Detta tema kan man finna också under medeltiden, som i Eustache Deschamps dystra dikt om människans dödlighet (Eustache Deschamps, fransk diktare ca 1346-1406):

Maskens föda, dödlighetens son,
ditt liv är såsom rosens,
knopparna sväller och blommar i sommartid,
vänd mot ljuset så länge det är dag,
fulla av doft och färg; när natten kommer
är blomma, knopp, ros strax förintad,
på en dag har dess glans fått ge vika för döden.
Så måste man och kvinna härifrån försvinna.

Också i Norden fanns det enstaka rosor under medeltiden, framför allt i en eller annan ballad. Rosorna här är dock formelartade och verkar inte syfta på verkliga rosor. Som i denna visa, som handlar om en ungersven som är ute och rider en kväll. Här förekommer standardkopplingen ros–lilja, vilket förstärker intrycket av att författaren inte tänkt på riktiga rosor. Och inte på riktiga liljor heller: han binder sin häst vid en lilja!

– – –

Så rider han i rosene lund,
där fann han en dans med fruar och jungfrur

Han band sin häst vid liljekvist
– han bär en stor glädje, det är honom visst.

”Vi ses väl åter i midsommars tid
när dagen görs lång och natten görs blid.

Vi ses väl åter på midsommars dag,
när lärkan sjunger och göken gal.

Vi ses väl åter på blomsteräng,
där rosor och liljor bildar vår säng.”


   

”Rosene lund” eller ”rosengård” är standardformuleringar som enligt Charles Joret går tillbaka på en tysk 1200-talsdikt Rosengarten, ”Rosenträdgården”. Där står det talat om en ”parterre”, det vill säga trädgård, som kung Kibichs dotter Kriemhilde lät anlägga i Worms på en ö i Rhen:

Sie heget einen anger mit rôsen wol bekleit,
der ist einer mile lang und einer halben breit,
dar umme gêt ein mûre, daz ist ein borte fin
  Hon inhägnade en äng som var fylld av rosor,
den var en mil lång och en halv mil bred,
omkring den gick en mur som bestod av en tunn tråd

På denna inhägnade plats hade femhundra adelsdamer en tillflyktsort, skyddade alltså bara av en tunn silkestråd. Men tolv hjältar försvarade ingången: om någon lyckades besegra en av dessa fick han som belöning en kyss av den vackra Kriemhilde och en krona av rosor.

garten

”Här har stridit Dietlieb von Steir / och Walther von Wachsenstein. Och var och en förtjänar
en rosenkrans och att hälsas med en kyss.” Ur Rosengartenlied i Das Heldenbuch, Augsburg 1545.

Legenden om Rosengarten i Worms spred sig över hela det germanska området och Joret talar om hur ”rosengårdar” dyker upp litet varstans i germansk och svensk litteratur och sägner. (Joret nämner som exempel ”Sven i rosengård”; se också ovan återgivna visa.) Så småningom kom kopplingen till rosengården i Worms att försvinna och de som förekom i litteraturen var ”symboliska” rosengårdar: ungefär liktydigt med ”förnäma, vackra, behagliga platser”.

En dansk ballad som använder rosen som symbol för det som är vackert och angenämt är den som handlar om herr Peder, som kommer hem efter en resa och finner att han blivit bedragen.

Jag har planterat uti min örtagård
både rosor och ädel mynta;

nu har där vuxit något annat ibland dem,
som man kallar tistlar och ogräs.

Jag har planterat i min örtagård
både rosor och ädla blommor;

nu har där vuxit annat bland dem,
den tid jag var i Rom!

   

* * *

Ett tecken på att rosen var en av de blommor som hölls högst är från slutet av 1300-talet. Jean Froissart, den berömda krönikören av hundraårskriget mellan England och Frankrike har skrivit något som kan betraktas som en parodi på rättegångar när han iscensätter ett tvistemål mellan Rosen och Violen.

I Fantasins närvaro, inför vilken rättsprocesser rätteligen föras, sattes en tvist igång mellan Rosen och Violen – – –

 Rosens advokat framträdde först och började på följande sätt: Viol! Jag är här för att föra min uppdragsgivares, den ljuvliga Rosens, talan. Härmed säger jag dig – och ämnar på enahanda sätt förklara och bevisa inför alla domstolar i detta land – att Rosen är av större värde, mer begärlig och mycket mera uppskattad än vad du är. Det är inte mer än rätt, ty hon pryder sannerligen årstiden med sin färg, mer förfinad än purpur och karmosin, och med sin ljuvliga doft. Hennes skönhet varar längre än din, Viol; och röd eller vit slår hon ut i den ljuva månaden maj för att locka alla älskande bort från deras bedrövelse. Damer och unga, herrar, ungersvenner och jungfrur plockar då hennes blommor, och några gör kransar, andra girlander för att pryda sig med dem.

I sin plädering säger Rosens advokat bland annat följande:

Först av allt vill jag jämföra den röda rosens utseende med solen, ty den runda solen, när vi ser den stiga upp på morgonen och gå ned på kvällen, är inte alls skiftande i färg, utan i sanning blodröd, lika djupt röd som den röda rosen. Det finns ytterligare skäl till att jag hyllar Rosen. Ni vet att det finns två slags druvor från vilka man gör vitt vin och rött, och med dessa viner högtidlighålls det heliga sakramentet [nattvarden, alltså]. Jag väljer den vita rosen som symbol för det vita vinet och för det röda vinet den röda rosen.
Sannerligen, man ropar fortfarande på gatorna: ”Kom och köp det goda vinet Rosette!

 

pathelin

Inför domaren. Illustration till farsen Pierre Pathelin (1457).

 

 

 

 

 

Så håller Violens advokat sitt anförande, men när Rosens advokat vill besvara detta, säger domaren, d.v.s. Fantasin, att det har domstolen inte tid med och att om han vill bli hörd ytterligare måste han gå till högsta instans, som – givetvis, vi är ju i Frankrike – är Fleur-de-lis, den franska liljan.

Froissart kopplade ihop rosen och violen eftersom det är en koppling som det finns otaliga exempel på i den antika kulturen. En möjlig förklaring till denna koppling är att det har med årstidsväxlingarna att göra, det vill säga med ceremonier kring livets återkomst på våren, då violen står för det första tecknet på nytt l iv och rosen för fullkomnandet.

[Överst på sidan]

* * *

Det har sagts att om man vill förstå medeltiden genom litteraturen är det nödvändigt att läsa tre verk: Dantes Divina Commedia, Chaucers Canterbury Tales och Romanen om Rosen.

Le Roman de la Rose

Rosenromanen har kallats för den utan jämförelse viktigaste medeltida kärleksromanen. Den är på vers, 22 700 parvis rimmade rader, av vilka de första 4 266 är av Guillaume de Lorris, skrivna 1225-30, och de följande av Jean de Meun omkring 1270. Den handlar om en lång och besvärlig kärlekshistoria som efter många krokvägar får ett lyckligt slut. Hjälten kallas L'Amant, Älskaren, och hjältinnan är La Rose, Rosen. Personerna är annars inte av kött och blod, utan abstraktioner, förkroppsligade karaktärsdrag: Svartsjukan, Stoltheten, Förtalet, Skammen etc. Vissa ”riktiga” människor finns dock, som Vännen, som ger Älskaren goda råd. Rosen är, som den varit sedan antiken, en symbol för kärleken, och i Le Roman de la Rose framför allt för den fysiska kärleken, i synnerhet i den del som skrevs av Jean de Meun. En sexualsymbol med andra ord – vilket den naturligtvis var för de flesta av de medeltida lyrikerna. Åtminstone för vaganterna. Mer specifikt kan handlingen att plocka en ros, i all synnerhet en rosenknopp, symbolisera att ta en oskuld.

Intrigen är i grova drag den följande. Älskaren vandrar (i drömmen) genom ett vackert majlandskap då han kommer fram till en trädgård omgiven av en mur. På denna ser han skrämmande figurer: Hat, Ondska, Lågsinthet etc. De skall hindra folk från att komma in i Glädjens trädgård. En kvinna, Sysslolösheten, öppnar emellertid en port för Älskaren. Han vandrar i den vackra trädgården och kommer fram till Narcissuskällan i vilken en rosenbuske speglar sig. Där ser han en vacker röd rosenknopp som han blir betagen i, men tistlar och brännässlor hindrar honom från att plocka den.

romanett

Rosenromanen är den mest kopierade av icke-religiösa texter under medeltiden. Här är en tidig handskrift, från slutet av 1200-talet. Älskaren ligger och sover och börjar drömma.

 

 

romantwo

En illustration av samma textställe – fast denna är bortåt tvåhundra år yngre.

romanfemton

Glädjens trädgård. Sysslolösheten är på väg att släppa in
L’Amant. Ca 1500.

 

romantre

Narcissuskällan. Början av 1300-talet.

romanfyra

Älskaren luktar på den betagande rosen.

Kärleksguden Amor skjuter honom med pilar som heter Skönhet, Ridderlighet och så vidare och låser hans hjärta.

romanamor

Amor skjuter Älskaren.

 

romanfem

Amor låser Älskarens hjärta.

Älskaren hindras från att nå sitt mål, Rosen, av kärlekens fiender: Försagdhet, Fruktan, Svartsjuka. Guillaume de Lorris del av romanen slutar innan Älskaren når sitt mål, utan det är Jean de Meun som för det hela i hamn. Det gör han genom cyniska och jordnära råd, långt från den höviska och ideella synen på kärlek.

Detta upprörde Christine de Pisane (1364-1431), som satte igång det första franska litterära grälet genom att angripa Jean de Meuns syn på kvinnor och kärlek. Enligt svenska Wikipedia var hon ”kritisk till hur kvinnan i det senmedeltida Frankrike blev behandlad och brukar räknas som den första feministen i Europa. Hon strävade efter att lära andra kvinnor att stå upp mot det kvinnohat som existerade.” Hon dök upp vid en sammankomst 1401 hos hertigen av Orléans och gav åt deltagarna ”välluktande rosor, vita och röda”. Det var insignierna för den nya orden som här instiftades: l'ordre de la rose, ”rosenorden”. Varje medlem var tvungen att svära en ed innan hon eller han fick ”den vackra rosen”:

Alltid kvinnors goda rykte
skall jag skydda vad som än händer,
av mig skall en kvinna aldrig skymfas
och av detta skäl går jag med i Rosenorden.

[Överst på sidan]

 

Divina Commedia

I summan av den medeltida världsbilden, Divina Commedia, finner vi naturligtvis också rosen. På ett par ställen som ett led i en liknelse, till exempel i Paradiso, XIII:130-135. Dante talar där om att man inte skall vara alltför snar att ta ställning utan att ha tänkt efter före. (Detta och följande citat är ur Ingvar Björkesons översättning.)

Må människor ej vara alltför snara
att döma, likt en bonde som värderar
sin skörd på fältet innan den är mogen;

ty jag har sett hur törnsnår hela vintern
kan stå där risiga med vassa taggar
och sedan likväl hölja sig med rosor
- - -

Men viktigast och mest känd är dock är visionen av empyrén, den högsta sfären i Paradiset och Guds säte. Där ser Dante den himmelska rosen, som består av de saliga och änglarna församlade runt Gud.

Och som i vattnet vid sin fot en sluttning
sig speglar för att se hur skönt den smyckats        
när den som rikast kläds i gräs och blommor,

så, ordnade i mer än tusen trappsteg
som höjde sig kring ljuset, såg jag däri
de speglas, som vänt åter dit från jorden.

Om nu den lägsta av dess rader mottar
så mycket ljus, hur vid bör då ej rosen
vara högst upp, i sina yttre kronblad!

Utan att tappa bort sig i dess omfång
och djup, såg mina ögon klart naturen
och dimensionerna i denna sällhet.

Närhet och avstånd skärper och försvagar
ej synen här, där Gud styr oförmedlat
och ingen av naturens lagar gäller.

In i det gyllne skötet av den rosen
som aldrig vissnar, och sig öppnar gradvis
i vällukt, till en evig vårsols ära,

leddes jag, full av frågor, men förstummad…

(Paradiset XXX, rad 109-127)

dante

Gustave Dorés vision av den himmelska rosen.

Och i nästa sång fortsätter beskrivningen:

Så såg jag likt en bländvit ros framför mig
den heliga armé som fordom Kristus
tog med sitt blod till maka; men den andra,

den vingade, som skådar och besjunger
Hans härlighet som tänder deras kärlek
och all den godhet varmed Han dem danat

- liksom en svärm av bin, som än i blommors
kalkar slår ned, och än ses återvända
dit där till sötma deras flit förvandlas -

sänkte sig ned i denna ros som smyckas
av en så stor mängd blad, och steg sen åter
dit där den älskade för evigt vistas.

(Paradiset XXXI, rad 1-12)

Enligt litteraturvetaren E.N. Tigerstedt är förvandlingen av den himmelska floden – ”Klara älv, med levande vatten, klar som kristall” (Uppenbarelseboken) – till en ros Dantes eget påfund.

[Överst på sidan]

 

Chaucer

I Canterbury Tales omnämns rosor några gånger som beskrivningar av en persons utseende:

Sir Thopas var en tapper man,
hans panna vit som vetebröd,
hans läppar röda som en ros.

I The Physician's Tale, i en beskrivning av en ung flicka, talar Chaucer om hur Moder Natur kan måla:

Ty just så som hon kan måla en lilja vit
eller göra rosen röd, med sådana penseldrag
framkallade hon denna skapelse med sin konst ...

Venus dyker upp i The Knight's Tale, försedd med sina vanliga attribut:

En cittra höll hon i sin lilla högra hand,
Och på sitt huvud, underbar att skåda,
fast jag skulle kunna ge dig tusen sådana,
en krans av röda rosor, ljuvligt doftande,
över henne svärmade hennes vita duvor,
framför henne stod hennes enda son, Cupido.

Chaucer upprepar för övrigt nästan ordagrant denna beskrivning av Venus i The House of Fame.

I en annan av Canterburyberättelserna, The Second Nun's Tale, återberättar Chaucer den helgonlegend om Sankta Cecilia som omnämndes ovan.

När Valerianus skulle gå hem, såg Cecilia
en ängel stå i kammaren.
Denna ängel hade två kransar, flätade
av rosor och liljor, i sin hand.
Och till Cecilia, som jag förstår det,
gav han den ena, och den andra till
Valerianus, hennes make.

Och när Tiburtius, Valerianus broder, kommer hem och känner doften av liljor och rosor, undrar han hur det kan komma sig vid denna årstid.

Valerianus svarade: två kransar har vi här,
en vit som snö och en rosenröd ...

I andra dikter av Chaucer kan man stöta på enstaka ställen där han använder rosen i liknelser på ett standardmässigt sätt. ”Hon var fager som en ros i maj månad”, ”’Nej, nej’, sade hon och blev röd som en ros.” Originellare är användningen av rosen i en passage från The House of Fame. Det handlar där om en man som uppmanas att blåsa i sin trumpet. Han blåser i alla väderstreck, och

... all andedräkt som kom
ut ur munnen på hans trumpet doftade
som en kruka med balsam
i en korg full med rosor.

 

En samtida till Chaucer var John Gower vars mest kända verk är Confessio Amantis, ”Den älskandes bekännelse”. Det är en kärleksallegori som lånat mycket från Rosenromanen och i den finns ett par ställen där rosen är mer än bara en kärlekssymbol eller en beskrivning av en röd kind. Hyckleriet och dess avlöjande beskrivs genom flera liknelser och så:

Veteaxen blir till hö,
det som var en ros blir sedan törne

På ett annat ställe talar Gower om hur avunden kan förvränga allt:

... så som nässlan som växer upp
och bränner den nyutslagna röda rosen
och får den att blekna och tappa all färg,
just så är denna falska Avund ...

 

[Överst på sidan]