Hem

Antiken

Medeltiden

Renässans–barock

1700- och 1800-tal

 

 

Trädgårdar

Rosor i litteraturen

Kärleken

Njutning, vällust, glädje

Blomma och taggar, förgänglighet

Rosen i bildkonsten

 

 

Persien

 

Vi har från mitten av 1700-talet vant oss vid att nya rosor – nya för oss i Europa – kommer från öster. Men redan under antiken finns antydningar om att vissa rosor kunde komma från Österlandet – Ex oriente rosae, för att travestera ett gammalt uttryck. Så till exempel säger poeten Nikander, 100-talet f.Kr. följande:

… Poeterna säger
att Midas var den förste, när han lämnade Asiens länder,
som förde med sig rosor från Trakiens berg
och odlade dem i Emathiens land.

Man kan spekulera i att sådana tankar har uppstått genom berättelser om de sägenomspunna hängande trädgårdarna i Babylon, och köpmän som följt sidenvägen till Mindre Asien och det romerska riket har väl stött på konstbevattningarna i Persien och trädgårdarna där. För trädgårdar fanns det.

Trädgårdar

Redan tretusen år f.Kr. finns bilder av något som liknar trädgårdar på lerkärl. På en del ser man vattensamlingar som överskuggas av livets träd. Andra visar världen som om den var indelad i fyra kvarter, och en del av dem har en damm i mitten.  Denna planlösning använde Kyros den store när han på 500-talet f.Kr. lät anlägga en stor, konstbevattnad trädgård i Pasargadae som med sina dammar, fontäner och planteringar blev stilbildande för senare trädgårdar.

Trädgårdstypen i Pasargadae kallas chahar-bagh. ”Chahar” betyder fyra och ”bagh” trädgård. Det äldsta kända exemplet på en chahar-bagh (bortsett från bilderna på lerkärl) är just Kyros anläggning i Pasargadae. Så här tänker man sig att den kan ha sett ut.

Den centrala delen av trädgården delas av två korsande vattenkanaler och i korsningen finns normalt en damm. Vattenkanalerna kan alltså ses som fyra vattendrag, vilket har sitt ursprung i föreställningen om Paradiset, där det enligt Genesis i Bibeln rann fyra floder. Denna uppfattning – som säkert är äldre än Bibelns – övertogs av Muhammed och i Koranen talas det också om fyra floder: två osynliga och två synliga (Nilen och Eufrat). Sådana ”kungliga” trädgårdar hette på fornpersiska pairi-daeza, vilket betyder ”utomordentliga trädgårdar” eller ”inhägnad park”. Senare förkortades ordet först till parideiza och sedan ytterligare till paridiz.
Grekerna lånade ordet och sade paradeisos, romarna paradisus och vi alltså paradis. Att vi kallar Edens trädgård för Paradiset beror på att kyrkofadern Ambrosius på 300-talet kopplade ihop dessa två begrepp. Paradiset var alltså en ideal trädgård. Denna planlösning med korsande vattenkanaler togs över av muslimerna när de erövrade Persien och spreds till Spanien i väster och Indien i öster.

Trädgårdar kom att bli en utomordentligt viktig del i den persiska kulturen. Hur viktig trädgården var som en kulturell markering kan man förstå av Baburs (1483-1530), den förste mogulen, trädgårdar. Så snart han erövrat ett område, en stad, lät han anlägga en trädgård efter det klassiska persiska mönstret (en senare stormogul, Shah Jahan, anlade Taj Mahal efter detta mönster). Det är som om han ropade ut: ”Nu är ni en del av den persiska civilisationen!” Man får förmoda att han i dessa trädgårdar planterade rosor, ty han var uppenbarligen passionerat förjust i rosor: han hade tre döttrar och dem gav han namnen Gulrang (Rosenfärgad), Gulchihra (Rosenansikte) och Gulbadan (Rosenkropp).

Taj Mahal

Baburs trädgård i Kabul (1500-talet).

Ytterligare en av Baburs trädgårdar.

Varför detta intresse för trädgårdsanläggningar? Och varför just denna typ av anläggning? Många författare har betonat Persiens klimat och topografi som bidragande orsaker till utvecklingen av den typiska persiska trädgården. Vita Sackville-West, som reste till Teheran 1926, målar upp en bild av dammiga och heta karavandagar och bergspass efter bergspass, en resa som kommer att fortgå vecka efter vecka. Inte konstigt, säger hon, att en trädgård för perserna inte är ett område med vackra blomsterrabatter utan en grön plats att vila ut på. Hon fortsätter:

När du sedan kommer till träd och rinnande vatten, kommer du att kalla den för trädgård. Dina ögon längtar inte efter blommor i prunkande färger, utan en grön grotta full av skugga, och dammar där guldfiskar pilar omkring, och ljudet från små bäckar. Det är vad en trädgård innebär i Persien …

Och när man ser en bild av den persiska högslätten förstår man Sackville-West ännu bättre:

Tvåhundrafemtio år före Sackville-West beskriver den franske juveleraren Jean Chardin den persiska trädgården på liknande, fast mer prosaiskt, sätt:

Efter allt jag sagt om mängden av blommor i Persien och skönheten hos dem, skulle man kunna tro att där också fanns världens vackraste trädgårdar, men så är inte alls fallet. [- - -] Man känner inte alls till parterrer och bersåer eller labyrinter och terrasser och andra prydnadselement i våra trädgårdar. Något som följer av detta är att perserna inte promenerar i trädgårdarna, som vi gör, utan nöjer sig med utsikten över den och med att andas frisk luft. När de kommit in i trädgården sätter de sig någonstans och förblir där tills de lämnar trädgården.

Denne Chardin beskriver för övrigt i detalj den stora parkanläggningen i Isfahan, grundad av Shah Abbas den store i början av 1600-talet. I en fransk utgåva från 1740 finns följande illustration av denna chahar-bagh:

Stora allén i Shah Abbas anläggning i Isfahan.

När det gäller planteringarna i dessa trädgårdar överdriver Sackville-West – eller så hade traditionen förändrats sedan Chardin reste runt i Persien. Han säger att ”[mellan vattenkanalerna] har man sått en mängd blommor och planterat fruktträd och rosenbuskar ...” Mer färg än vad Sackville-West hävdar. Man kan också se på målningar där Babur inspekterar anläggandet av en trädgård att visst hade man blommor i prunkande färger i de persiska trädgårdarna.

Babur övervakar planterandet. 1500-talet.

Baburs upptagenhet av trädgårdar fortsatte med de följande stormogulerna i Indien och de är ofta avbildade med en ros i handen.

Konstantinopels erövrare Mehmet II (1432–1481).

Stormogulen Akbar (1542–1605)

Mogul Jahangir (1569-1627)

Mogul Shah-Jahan  (1592-1666), som lät bygga Taj Mahal.

Detta att ha en ros i handen – och i de flesta fall ser de ut som om de luktar på den eller står i begrepp att göra det – kan tyckas som ett egendomligt attribut för härskare som var krigiska erövrare. Det får nog skyllas på det persiska inflytandet. Babur till exempel växte upp i Persien med dess trädgårdskultur och dess poesi där rosen spelar en så stor roll.

Möjligen spelar det en viss roll att muslimerna anammade rosen som blommornas blomma när de erövrat Persien på 600-talet och menade att den skapades av Muhammeds svettdroppar när han gjorde sin ansträngande himmelsfärd. (Att det finns olika sorters rosor beror på att svettdropparna kom från olika delar av Muhammeds kropp.) Rosen blev på så sätt ”helig”. Engelsmannen John Parkinson fnyser i sin Theatrum botanicum (1640) att ”De eländigt vilseledda turkarna låter inte ett rosenblad ligga kvar på marken, eller låter någon trampa på det, till Mohammeds ära, från vars svett de är övertygade om att rosen uppstod ... ”

Det troliga är väl ändå att rosen symboliserar en estetisk aspekt på tillvaron, en kultiverad, civiliserad aspekt. ”Jag är inte bara en stark härskare, jag bryr mig också om skönhet och kultur.” tycks bilderna säga. Jämför dessa självhärskare med en kunglig person där rosen är en maktsymbol, ett ättemärke: ”Jag är av kungligt blod!” och ingenting annat.

Mary Tudor, gift med Filip II av Spanien.

Att rosen intog en särställning bland de persiska blommorna framgår tydligt av det faktum att ordet för ros, gul, används om blommor överhuvudtaget. Om nu inte Vita Sackville-West har rätt när hon säger att det inte finns något särskilt ord för ”ros” i persiskan, utan att man använder ordet för ”blomma”. I den zoroastriska skriften Bundahishn (”Skapelsen”) står det att alla väldoftande blommor kallas för gul, men det kan ju vara så att rosen är så överlägsen alla andra blommor så att dessa har fått namn efter rosen. Som romarna kallade den: flos florum, blommornas blomma.

Det finns fler vittnesmål om rosor i de persiska trädgårdarna. Omkring hundrafemtio år efter Chardins besök i Ispahan kom engelsmannen Robert Ker Porter dit. I sin beskrivning av en avdelning av den stora parken säger han:

Efter att ha passerat genom [denna stora port] och en vestibul med kupoltak befann jag mig på en stor kvadratisk gård,, tätt planterad med blommor och kantad av höga träd. Rosorna var av alla de färger och dofter, och eftersom de var i full blom var luften som ett moln av vällukt.

Ker Porter besökte också Tabriz i nordöstra Iran där han beskriver husen med sina innergårdar:

Men överallt på dessa inre gårdar blommar överdådigt rosenträd med den skönhet och väldoft som är speciell för Persien. De parfymerar luften på så långt håll att den resenär som rider ensam genom mörka gator stannar upp och undrar varifrån sådan ljuv andedräkt kan komma.

Kanske såg dessa trädgårdar ut så här:

Persisk miniatyr från 1400-talet.

Men vad var det för rosor man planterade i trädgårdarna? Charles Joret hänvisar i sin La rose dans l’antiquité et au moyen age (1892) till olika arabiska lärda som räknar upp de rosor de känner till. Abou-el-Khaïr från Andalusien (1100-talet) säger att det finns

… bergrosen, den röda rosen, den vita rosen, båda dessa med dubbla blommor, och rosen från Kina. Bergrosen har fem kronblad. Den dubbla rosen är den mest uppskattade av alla arter; den öppnar sig utan att slå ut helt och hållet, den är vit med röda inslag, mörkare röd än bergrosen. Den består av femtio kronblad eller åtminstone fyrtio.

Så här långt, säger Joret, finns inget att anmärka på, men Abou-el-Khaïr fortsätter:

Det finns i Österlandet gula rosor och blå rosor och en annan art där kronbladen är röda på utsidan och blå på insidan. Slutligen en fjärde art där kronbladen är röda på utsidan och ljust gula på insidan. Denna art odlas i omgivningen av Tripoli i Syrien. Den gula rosen finner man i Alexandrias omgivningar.

De två sistnämnda är det inga problem med: R. foetida bicolor och R. foetida, men blå rosor? Kan han ha menat lilafärgade varianter? Och ännu märkligare är den som är både röd och blå.

I andra medeltida redogörelser för de rosor som odlades förekommer röda, vita, gula och tvåfärgade arter. Så också hos Chardin, som beskriver de rosor han träffar på i Persien:

Rosen som är så vanlig hos dem har fem olika färger, förutom sin naturliga färg [vad menar Chardin? ”Nyponrosfärg”?]: vita, gula, röda, som vi kallar rosor från Spanien, ännu starkare röda, som vi kallar vallmofärgad, och sådana som är tvåfärgade, röda på ena sidan och vita eller gula på den andra.

[Överst på sidan]

Rosen i litteraturen

I den persiska poesien finns nog inte något naturelement som förekommer lika ofta som rosen. De faktiska trädgårdarna med sina rosor har gjort det naturligt att använda dem litterärt, och poesien har säkert ökat uppskattningen av trädgårdarna. Hos alla de klassiska persiska poeterna återfinner man rosen. Från Bābā Tāhir och Firdausi på1000-talet till Hafiz på 1300-talet dyker den upp: i episka dikter lika väl som i kärlekslyrik, lärodikt och filosofiska dikter.

Rosen blommar i den persiska poesien på våren, vilket gör det rimligt att tänka sig att den är kopplad till växtlighetens återkomst, till nytt liv. Nytt liv kan skapas genom kärleken i både dess kroppsliga och andliga aspekt. Så har associationskedjan gått från livets återkomst till kärleken, vars symbol är en kvinna (som ju föder fram det nya livet), det vill säga kärleksgudinnan. I Mesopotamien var denna gudinna Inanna som blev Ishtar som blev Astarte, vilken i sin tur påverkat grekernas myter om Afrodite, som i grekisk mytologi är kopplad till rosens ursprung.

I den klassiska persiska poesien återfinns dock ingen kärleksgudinna – man levde ju i en muslimsk kultur – utan Allah är den som skapat allt, och rosen är den mest fulländade manifestationen av gudomlig skönhet och gudomligt majestät på jorden, som Annemarie Schimmel säger. Poeten Baba Tahir (1000-talet) skriver:

Utan dig i trädgården, Herre, kan ingen ros blomma,
eller, om den blommar, kan ingen känna dess väldoft …

Som redan nämnts berättade legenden att rosen skapades av Muhammeds svett. Schimmel citerar en poet som säger om blommorna:

Även om de alla är ljuvliga, är rosen ändå vackrare,
ty den kommer av Mustafas svett och de andra
av lera och vatten.

Schimmel citerar också 1100-talspoeten Ruzbihan Baqli som säger om profeten att han, när han var utmattad av det oupphörliga mötet med gudomlig strålglans och storhet,

...brukade kyssa de väldoftande växterna och lukta på den röda rosen och lägga den över sina ögon och säga: detta är en ’berättelse om överenskommelsen med Gud’. Och herren över dem som är tålmodiga i sin kärlek sade till dem som är bedrövade av ständigt sökande: Den röda rosen är en del av Guds strålglans; var och en som vill se Guds strålglans bör betrakta den röda rosen.

Ett sista exempel på rosens betydelse inom islamisk kultur. Det är återigen Schimmel som står för exemplet. Hon citerar en poet som säger: ”Hela trädgården fick formen av ett Paradis och rosen är dess houri.” (En ”houri” är ett kvinnligt väsen som finns i Paradiset – houris är de kvinnor som jihadister frestas med.) Och så fortsätter hon:

Poeten Muhammad Iqbal utgår från samma bild i en dikt som handlar om den houri som i det tidlösa Paradiset ville veta vad tidens gång innebar och ta reda på vad ”igår” och ”i morgon” innebar. Hon steg ned på en rosenkvist, öppnade sig med ett leende – och vissnade. Hennes sista suck förblev i trädgården och kallades väldoft.

Rosen blir en symbol för kärleken och steget är sedan inte långt till att låta rosen symbolisera skönhet hos den älskade och njutning i allmänhet. Dessa positiva associationer leder också till att rosen, och sammansättningar med detta ord, används för att uttrycka att något är vackert eller överhuvudtaget förträffligt.

Men rosenbusken har inte bara vackra blommor utan också törnen, något som har varit fruktbart i symboliskt hänseende: livet har både glädjeämnen och sorger, njutning går inte att separera från smärta och så vidare.
I och med att rosen är kopplad till våren svinner den bort lika obönhörligt som denna årstid. Detta gör att den ofta får symbolisera förgänglighet, att ingenting varar för evigt.

Dessa är de viktigaste rosentemata i den persiska litteraturen.

Kärleken

Främst av dessa temata är kärleken. Det är svårt att finna dikter som är rusiga av glädje: för de islamiska poeterna förefaller kärleken mest vara en källa till sorg och elände. (Eller så var de persiska poeterna av samma uppfattning som Edgar Allan Poe: de vackraste dikterna är de som är melankoliska, har sorgkant.) Kvinnorna är nyckfulla och går inte att lita på, liksom rosorna. Poeten Mir säger  

Åh, Västanvind: rosens doft och rosens färg
är älskansvärda; dock – se! – trolösa är de också.

Tanken är väl att rosornas blomning är vacker men kort, liksom en kvinnas trohet.

Mir (1723-1810), tillsammans med poeten Dard urdupoesins grundpelare.

Baba Tahir

Bābā Tāhirs mausoleum i Hamedan.

Bābā Tāhir (1000-talet) drömmer om sin älskade i sin dikt ”Bābā Tāhirs klagosång”:

Ljuvare än hyacinter bärs till mig
vindfläkten, som  med en suck slits från dina lockar;
Hela natten har jag hållit din bild nära mig,
doften av rosor fyller min bädd i gryningen.

men det dröjer inte länge förrän rosen får en annan karaktär:

Intet visar mitt inres ängar upp,
utom Sorgens bleka ros i blom,
mitt stackars hjärta är ett uttorkat öde land,
där inte ens förtvivlans bleka gräs kan växa.
Senare i dikten klagar han över kvinnans trolöshet:
Bergstulpanen står blott sju dagar,
Violen vid flodens strand lever blott sju dagar,
och jag ropar ut nyheten i stad efter stad
att rosenkinder är trogna blott sju dagar.

1700-talspoeten Dard, en av urdupoesins förgrundsgestalter, uttrycker koncentrerat kärlekens smärta med hjälp av rosen

Mitt och ditt möte
är som mötet mellan ros och dagg:
Allt leende är ditt och
all gråt är min.

***
Lika till form och gestalt är
glädje och smärta: rosen –
kalla den öppnat hjärta,
kalla den krossat hjärta.

Positivare tongångar finns också, då poeten använder rosen för att tala om hur vacker den tillbedda är.  Schah N’matullah kan till och med avvara rosor:

Må rosorna blåsa bort
bara du förblir lycklig!
Ty när vi ser ditt ansikte
tänker vi alltid på en ros.

Kaukabi-Yi Marwazi beskriver snarare rosen än en älskad kvinna, men använder en kärleksmetafor:

Se den inte helt utslagna röda rosen,
en ung flicka lik i bön,
som den älskades mjuka, röda läppar,
som lyfts mot vännen för en kyss!

På samma sätt använder ‘Ali Mandschik kärlek för att beskriva en ros:

Betrakta noga den tvåfärgade rosen:
den är som pärlor bland karneol,
kanske som två älskande i avskedets stund,
då en kind vilar mot en annan!

I den mest älskade kärlekssagan i Mellanöstern, Leyli och Majnun, spelar inte rosen någon särskild roll, men i illustrationer till berättelsen finner man naturligtvis kärlekens blomma, rosen.

Leyli med en ros i handen.

Majnun. Kakelplatta med en bård av rosor.

Sagan finns i flera versioner, men den mest kända är av Nizami Ganjavi (1141-1209) som levde i nuvarande Azerbajdzjan. Leyli och Majnun träffas som unga och blir kära, men Leylis föräldrar tvingar henne att gifta sig med en annan, vilket gör Majnun så tokig att han beger sig ut i vildmarken och lever som ett djur. Så dör han och strax därefter Leyli av sorg.

Ett kärleksförhållande där rosen spelar en av huvudrollerna är den som handlar om näktergalens kärlek till rosen. Kärlek vid första ögonkastet är det frågan om. Enligt en gammal persisk saga är rosen en gåva från Allah. En gång trädde blommorna fram inför honom och klagade över att lotusblomman [lotusblomman som en symbol för dolce far niente]som var satt att härska över dem inte skötte sitt kungliga ämbete. Allah hörsammade deras begäran och gav dem en vit ros med törnen som skulle skydda den. När näktergalen såg den nya kungligheten blev han så förtjust att han tryckte sig mot den så att taggarna sargade hans bröst. Av hans blod blev rosen röd. Oscar Wilde måste ha inspirerats av denna berättelse till sin tragikomiska och illusionslösa novell ”Rosen och näktergalen”.

Denna koppling mellan ros och näktergal förekommer i ett oändligt antal persiska dikter. Ursprunget till detta kan antagligen sökas i synen på rosen som det fulländade uttrycket för årets nya liv och det faktum att näktergalen, som har den mest klangfulla rösten av alla sångfåglar, sjunger som starkast när rosorna står i blom. Den vackraste sången måste ju vara riktad till den vackraste blomman.

En annan koppling har att göra med sufismen – en tankeinriktning inom islam. Annemarie Schimmel säger att ”själsfåglar” är ofta förekommande i islamisk-persiska verk och när rosen inom sufismen tolkades andligt (tecknet på Allahs skapande närvaro i tillvaron), blev det naturligt att, som Schimmel säger, ”själsfågeln par excellence blir förälskad i den eviga rosens skönhet [- - -] Näktergalen förklarar vårens ankomst, återuppståndelsens tid … och berättar om den eviga rosen.” Dikter som handlar om kärleken mellan näktergal och ros kan således tolkas allegoriskt som att det handlar om den oändliga kärleken mellan själ och Gud.

Gul och bulbul – ros och näktergal. 1700-talet.

Det kan vara värt att påpeka att orden för ros och näktergal rimmar i persiskan: gul och bulbul. Det måste ha varit synnerligen frestande för en poet att utnyttja detta. En lång dikt av 1500-talsförfattaren Fasli heter Gul och Bulbul, där Rosen är hjältinnan och Näktergalen hjälten.

Den kanske mest kända sufiska diktaren är Jalal ad-Din Rumi och i huvudverket Masnavi förekommer både rosor och näktergalar.

Rumi dansar inför sina lärjungar framför en rosenbuske. 1590-talet.

En handskrift av Masnavi, 1479.

24 När rosen är borta och trädgården mist sin skönhet, kommer du inte längre att höra näktergalens berättelse.

3358 Om du lär dig en näktergals toner, hur vet du vad den känner för en ros?

3755. Näktergalen hos dem som kastar ut dig i extasen, har rosengården i sitt hjärta.
Det hjärta som har sett sin älskade, hur skulle det kunna förbli bittert? När en näktergal har sett rosen, hur skulle den kunna förbli tyst?

En annan sufisk författare var Farid ad-din Attar (ca 1140-ca 1220). Hans mest kända verk, det allegoriska Fåglarnas samtal, handlar om hur fåglarna/sufierna skall söka efter Simurgh/Gud.

Det är en svår väg för fåglarna och näktergalen är den första som tvekar. Härfågeln är den som leder fåglarna.
Den första som tog ett steg tillbaka var Näktergalen, känd för sina passionerade känslor för Rosen och för sin hänförda sång i vilken han sjunger om sin kärlek.

”Jag har så fullständigt drunknat i oceanen av min kärlek för rosen”, sade han, ”att jag nästan inte har något eget liv. Hur kan en liten varelse sådan som jag ha styrka nog att stå emot prakten hos Simurgen? För mig är Rosens kärlek tillfyllest.”

”Åh”, ropade Härfågeln, ”ni som stannar vid enbart det yttre, förälskade endast i ytans skönhet, tala inte mer om Kärlek. Din kärlek till Rosen har enbart strött törnen i din väg. En sådan passion för förgängliga ting bringar endast olycka. Hör upp med din förälskelse i Rosen. Den retas med dig varje vår och blommar inte för din skull.”

Mer jordnära författare talar ofta om den in till döden trogna näktergalen och den trolösa rosen. Det är för övrigt helt uppenbart att rosen alltid är kvinnan och näktergalen mannen. Detta är mycket tydligt hos Hafiz (ca 1325-1389), den lyriska poeten par préférence i persisk litteratur, och en poet som enligt Vita Sackville-West var tröttsamt upptagen av rosor.

Illustration till Hafiz dikter. 1700-talet.

Bokomslag till Hafiz Divan.

Här är ett par exempel ur hans Divan, det vill säga hans samlade dikter, som för ovanlighetens skull inte är kopplade till vin och ett liv i sus och dus.

Ode II
Trädgårdens fågel sjöng till rosen,
nyutslagen i den klara gryningen: ”Böj ned ditt huvud!
Lika fagra som du i denna trädgård
har många blommat och dött.” Hon skrattade och sade:
”Att jag är född att vissna bedrövar inte mitt hjärta;
men aldrig passade det väl för en sann älskare
att med bittra ord störa den älskades vila.”

Lyssna, näktergalen sjunger ånyo i cypressen;
må ett ondskefullt öga ej våga betrakta rosen!
Ros, i berusningen av att vara en skönhetens sultaninna,
fjärma dig inte så högmodigt från de stackars näktergalarna.
Näktergalen drömmer om hur den skulle kunna göra rosen till sin vän;
men rosen tänker bara på att få näktergalen att lida.

Charles Joret menar att Byron i The Giaour hämtat ett par rader ur denna Hafizdikt. Det är ju möjligt, då Hafiz blev populär i Europa runt 1800 tack vare översättningar. I början av Byrons dikt låter det så här i en prosaisk översättning:

Ty där blommar i berg och dal Rosen,
Sultaninna över Näktergalen,
Den jungfru för vilken hans melodi,
Hans tusen sånger hörs i höjden,
Hon blomstrar rodnande över älskarens berättelse,
Hans drottning, trädgårdens drottning, hans Ros ...

Det förtjänar också att nämnas att Goethe på sin ålders höst skrev en samling dikter inspirerad av en tysk översättning av Hafiz Divan och kallade den West-Östlicher Diwan. [La belle sultane!]
För att avsluta temat ros–näktergal kommer två suckande dikter:

Vår klagan fick gestalt
och blev till näktergal,
till en ros blev
alla bitar av mitt brustna hjärta.
SARKHOSC

Daggdroppar är det inte som faller ned på rosorna –
det är bara näktergalarnas tårar!
AKBAR

[Överst på sidan]

Njutning, vällust, glädje

När rosen används i kärlekssammanhang är det mest elände – i alla fall för mannens/näktergalens del – men den används också flitigt i backanaliska sammanhang: vin, vällust, sång! Som poeten Manuchihri (d. 1040) skriver vid det persiska nyåret (vårdagjämningen): ”O, trädgårdsmästare, vad nytt från trädgården? Vad är det för ett berusat festande där? Rosen har blottat sitt bröst, och vad rymmer detta bröst? Vad är det för sånger näktergalen sjunger till rosen?”

Det är framför allt två skalder som förknippas med vin, rosor och njutning: Omar Khayyam och Hafiz. Båda har vunnit stor popularitet i Västerlandet tack vare översättningar av deras verk. Hafiz översattes redan i slutet av 1700-talet och Khayyams fyrradiga dikter, Rubaijat (varje sådan fyrrading är en rubai), blev kända genom Edward FitzGeralds översättning 1859. (Det var dock den andra upplagan från 1868 som blev känd i vidare kretsar.) FitzGerald har sedermera kritiserats för att var mer viktoriansk än medeltida persisk.

På svenska är nog Sten Selanders tolkning av FitzGeralds tolkning den mest kända, och Eric Hermelins egen översättning från 1928 den mest kritikerrosade (men den har också fått kritik för sitt egensinniga språk). 1996 kom en ny översättning där Akbar Golrang gjort en prosaöversättning som Sven-Christer Swahn gett en mer poetisk dräkt. För egen del tycker jag bäst om Hermelins idiosynkratiska översättning, och citaten är från hans översättning.

Omar Khayyam (1048-1122) var en framstående matematiker och hovastronom och om honom berättas det i ”Legenden om de tre skolkamraterna”. I korthet handlar denna om hur tre skolkamrater kommer överens om att den som nådde högst skulle hjälpa de andra två. En av dem blev det seldjukiska rikets mäktigaste man, visiren Nizam al-Mulk. En annan var Omar Khayyam och den tredje Hasan-i Sabbah. Nizam al-Mulk erbjöd de två andra olika ämbeten, men Khayyam nöjde sig med ett årligt underhåll och Hasan var inte nöjd med det han blev erbjuden, utan sökte en högre ställning vid hovet. I maktkampen mellan dem segrade Nizam al-Mulk och Hasan slog sig till slut ned i en bergsfästning, och fick namnet ”Den gamle på berget”. Där skapade han en sekt av lönnmördare, som kom att kallas assassiner. Av kronologiska skäl står det klart att detta är just en legend: de tre männen kan inte ha gått i skolan samtidigt. Men det är en bra historia.

En annan historia om Omar Khayyam berättas av en elev till honom, och nu kommer vi in på rosor igen. Eleven säger: ”Jag brukade samtala med min lärare, Omar Khayyam, i en trädgård, och en dag sade han till mig, ’Min grav skall ligga på en plats där nordanvinden kan strö rosenblad över den.’” När eleven många år senare kom tillbaka till Nashipur besökte han Omars grav, och se! den låg invid en trädgård och blommor från träden ströddes över graven. Sjuhundra år senare, 1885, kom den engelska konstnären William Simpson till Nashipur och besökte även han Omars grav. Han berättar: ”… framför Omar Khayyams grav fann jag några rosenbuskar; det var för sent på året för rosorna, men några nypon fanns kvar och jag tog ett eller två, liksom några blad – jag bifogar dem här och hoppas att ni kan få dem att gro i England. De kan vara av intresse, då de sannolikt är det slags rosor som Omar Khayyam var så förtjust i att betrakta när han skrev sina verser.”
Nyponen planterades på Edward FitzGeralds grav där de grodde och från en planta där kommer rosen Omar Khayyam som finns att köpa.

Omar Khayyam

Omars grav i Nashipur.

Rosen ’Omar Khayyam’, som har sitt ursprung i ett frö från Omars grav i Nashipur.

Ur Rubaiyat

68
Nu, då Lycksalighetens Rosen-Träd för dig är fullt av blommor,
Hvi är din hand för trög att gripa Vinets Kalk?
Drick Vin, ty en svekfull fiende är tiden:
Och svårt är dig att vinna åter en slik Dag.

79
När näktergalen, rusig, fann vägen till Lustgården,
Fann han, skrattande, Rosens Anlete och Vinets Bägare.
Han kom och sade i mitt öra med hänryckningens tunga:
”Grip, ty det lif, som flytt, kan du ej gripa.”

153
Det är (i dag) en ljuflig dag; och vädret är icke varmt och icke kallt;
Molnet är i färd med att skölja bort dammet från Rosen-bäddens kind.
På vårt eget tillstånds språk utstöter näktergalen klago-rop inför den gula rosen,
sägande: ”Vinet måste drickas.”

Akbar Golrangs ordagranna översättning:
Det är en vacker dag idag och vädret är inte varmt eller kallt;
Molnen tvättar oavbrutet dammet av rosengårdens ansikte.
På sitt eget språk talar näktergalen till den gula blomman
Högljutt: "Man måste dricka vin!"

209
Spisa, i Rosens årstid, det Rosen-skimrande vinet;
Spisa det vid cittrans sorgsna ljud och harpans glada toner.
Jag spisar det, och gör det, glad ihåg, till mitt Väsen.
Om du ej spisar, hvad skall jag kunna göra deråt? Spisa sten!

Ett par hundra år efter Omar Khayyam skriver Hafiz i dikt efter dikt om rosor och vin. Så här kan det låta:

Rosen har rodnat, knoppen slagit ut,
och berusad av glädje är näktergalen –
Var hälsade, Sufier! vinälskare, var hälsade!
Ty vinet är ämnat åt en värld av törst.
Som en klippa tycktes dig din ånger;
Se undret! vad hjälpte
din klippa, ty en bägare har kluvit den i två delar!
Och en variant på detta:
Den blodröda rosen blommar och den hänryckta näktergalen drillar;
en kallelse till förlustelse, o sufier, vinälskande följe!

Till sist:

Tag lärdom av rosorna,
som lever på solsken och dagg;
de frågar aldrig efter Moses,
och varför i himlens namn skall du?


I det persiska nationaleposet Shahnameh, ”Konungaboken”, av Persiens Homeros, Firdausi,
säger en kung, som klagar över att han hunnit bli trettioåtta år gammal, att han vid fyrtio års ålder skall lämna det världsliga. Men de två kvarvarande åren skall han leva livet:

Mina år är redan fler än åtta och trettio,
och mången dag har gått i njutningens tecken,
men efter två tjog år är sorgen inför dagen
för vår död ständigt hos oss. Om ett enda strå
blir vitt på vårt huvud måste vi överge
varje hopp om glädje; när mysk förvandlas till kamfer
är det förstört: kamfer passar inte kronan.
Två år till vill jag ägna åt fest och gamman,
sedan, när min kraft har svunnit, går
jag till Gud, kläder mig i yllemantel
och är inte otacksam över Hans nåd mot mig.
Ty jag har tillbragt mina dagar i glädje och hade
min del i kungakronan. Nu till rosen,
äpplet, granatäpplet och kvittenfrukten,
låt inte den gyllene bägaren stå tom på vin!

Staty på Firdausitorget i Teheran.

Bokomslag till Shahnameh.

Rosen finns med också utan vin för att beskriva ett lyckotillstånd, en paradisisk tillvaro. Så på ett par ställen

… du kanske säger
‘Måhända är det rosenvatten i bäckarna.’
Jasminens grenar böjer sig under sina bördor;
rosorna, som fasanerna älskar att uppsöka,
är där gudar och de som dyrkar dem
är näktergalarna som sjunger i cypresserna
.

Det är litet ”Den blomstertid nu kommer” över följande, tycker jag:

När rosor gläder trädgården, vindar strör
kronbladen över ditt huvud, när Jorden tar på sig
sin gröna klädnad och västanvinden suckar över rosorna,
då stiger mina fromma böner till Ormuz…

Här en paradiskildring:


Där var ej sommar, ej vinter,
luften var som ambra, regnet vin,
och vårens dagar varade hela året,
och rosor fanns där som en jungfrus rodnad …

En annan av de persiska klassikerna, Saadi (ca 1210–ca 1291), vars huvudverk heter Gulistan, ”Rosenträdgården”, beskriver en vårdag:

Träden bar gröna kläder
som helgdagsrockar på belåtna personer.
På första dagen av månaden Ordibehesht Jellali
sjöng näktergalarna på grenarnas predikstolar.
På rosorna hade daggens pärlor fallit,
och liknade svetten på en förargad älsklings kind.

Saadi i en rosenträdgård.

Saadis grav i Shiraz.

[Överst på sidan]

Blomma och taggar, förgänglighet

Rosen är den perfekta symbolen för tillvarons grundläggande motsättningar: liv – död, lycka – olycka och så vidare. Rosen är vacker – men dess livstid är kort; rosen är vacker och doftar gott – men den har taggar. Vi finner detta utnyttjande av rosen som symbol från antiken och framåt, och naturligtvis också i den persiska litteraturen.

Firdausi använder motsättningen blomma – taggar för att beteckna framgång och motgång i livet.

Så uppfostrar oss Ödet!
Jag får ingen del av rosen utom dess törnen,
och måste böja mig …
Khusrau till exempel! Vem kunde tro tills nu
att han skulle bli kung? Hur har inte lyckans hjul
hjälpt den som hjälpt sig själv! Från torra törnen
tvingar han fram nyutslagna rosor, och för hans skull
förvandlar hans ständigt vakna lycka jord till mysk.
*
En annan måste följa en förrädisk väg,
ibland upp, ibland ned. Så fostras vi
av lyckan, men sticket från taggen vara längre än
rodnaden hos dess ros  …

Hos Rumi står taggarna för det fula, såväl etiskt som estetiskt:

Om din tanke är en ros är du en rosengård; och om det är ett törne, är du bara bränsle till att värma badvatten med.
*
Åh, jag är ful och alla mina egenskaper är fula: eftersom Han
planterade mig som ett törne, hur skulle jag kunna bli en ros?
*
Skänk åt törnet rosens vårliga skönhet,
Skänk åt denna orm påfågelns prakt!

I Saadis Gulistan är motsättningen oftast etisk:

De ondskefulla går inte förbi en dygdig man utan att anklaga honom för förbrytelser. I en fiendes öga tycks dygden vara det fulaste lyte; det är en ros, o Sa’adi! som i våra rivalers ögon ter sig som ett törne.
Jag störs av de vänner som upphöjer mina laster till dygder; mina brister ser de som något utmärkt och fulländat, mina törnen ser de som rosor och jasminer. Var finns den råa och framfusiga rival som avslöjar alla mina missbildningar?

Och i Bustan uppmanar Saadi oss att se förtjänster i stället för brister hos våra medmänniskor:

Jag sade till en helig man: ”Denna unga man saknar framtänder.”
”Säg inte så”, svarade han. ”Du har sett bristen hos honom, men du är blind för hans förtjänster. Törnen och rosor växer tillsammans; varför ser du bara törnena? En dålig människa ser hos påfågeln bara hans fula fötter.”

Tidens obönhörliga gång symboliseras av rosens korta liv, men samtidigt med vissnandet ges ett löfte om återkomst. Saadi berättar följande i Gulistan:
En imam säger att om det nödvändigtvis skulle finnas en inskrift på hans sons grav skulle det vara följande två tvåradingar:

Jag sade: ”Ack! Hur tacksamt var inte mitt hjärta
Så länge som din existens grönskade i trädgården.”
Han svarade: ”Åh, min vän, ha tålamod till vårens återkomst,
Då du åter får se rosor blomma på mitt bröst eller växa upp ur mitt stoft.”


Men ofta nog är det vemod som den flyktiga skönheten noteras. Saadi igen, i något som liknar François Villons ”Men var är snön som föll i fjol?”:

Ack att våren försvinner med rosen!
Att ungdomens ljuvt doftande bok slås igen!
Näktergalen som sjöng i trädet,
ack, varifrån flög den, och vart flyger den igen – vem vet?

Jag ber att få avsluta detta avsnitt om törnen och förgänglighet med Mir Taqi Mirs fåordiga gåtfullhet:

Hur långt är rosens liv?
Knoppen bara ler.

Rosen används naturligtvis också i enklare bildspråk och många rosenkinder stöter man på, eller också rosenskimrande dagar, som hos Firdausi:

Allt sedan jag tömde år femtioåttas bägare,
är graven och svepnaden allt som upptar mina tankar.
Ah! var är mitt tal, vasst som ett svärd, när jag var trettio,
dessa yppiga dagar, doftande av mysk, rosiga!

Och så fortsätter han:

Lockad av granatäppleblom och cypressens grenar
hemsöker fasanen inte längre nyponrosen.
Något litet anstånd med mitt öde
ber jag den allsmäktige domaren om …

Här kopplas fasanen med rosor – och jag undrar varför. Att näktergalen kan förknippas med rosen är inte svårt att förstå, men fasanen? Just hos Firdausi förekommer denna koppling flera gånger. Här ett par exempel:

Med majestätiska steg,
likt en fasan som närmar sig en ros,
kom han till Sarv.
*
De gav sig iväg från Marv,
Så som fasaner kliver under rosorna, och
samtalade om konungen.
*
De såg intet utom pilträd och cypresser
och fasaner som klev under rosen.

Brukar persiska fasaner hålla till i törnrossnår? Kliver fasaner speciellt gravitetiskt eller på annat sätt anslående? Mycket egendomligt.

[Överst på sidan]

 

Rosen i bildkonsten

Det förekommer en mängd blommor i den persiska bildkonsten, vilket kan vara ägnat att förvåna, då det i islam är förbjudet att avbilda levande ting: Allah är den enda som har skapat och får skapa sådant som har liv. Dock är shiamuslimer tydligen mindre dogmatiska på denna punkt och det är shia som dominerar i Persien. Blommor förekommer alltså, men är det rosor? Det borde vara det med tanke på rosens roll i kulturen för övrigt, men om man ser på illustrationer av de klassiska litterära verken är det vanskligt att säga att en viss buske är en rosenbuske.

 

   

Blommorna på dessa buskar är ljusa med en mörk mitt och det råkar nu vara så, att den enda arten av rosor som har en mörk mitt är just den persiska vildrosen Rosa persica (ibland kallad R. hulthemia). Det är ju inte omöjligt att illustratörerna haft denna ros för ögonen.

En modern hybrid med R. persica som utgångspunkt är förbluffande lik en del av de blommor man ser i de gamla illustrationerna.

Den moderna persica-hybriden ’Eyes for You’.


Jag har dock funnit några bilder där det ser ut som om konstnären verkligen velat avbilda en ros. Dels bilderna av mogulerna med en ros i handen, dels Leila, också med en ros i handen, dels en bild på hur Rumi dansar inför sina lärjungar.

På bokomslag från 1700- och 1800-talen kan man finna detaljerade bilder av fyllda rosor, kanske påverkade av västlig konst:

   

[Överst på sidan]