Renässans och barock

TILL BÖRJAN AV SIDAN

Odlandet av rosor

Rosen i böckerna

Rosen i konsten

Religiösa motiv

Mytologiska motiv

Litterära motiv

Motiv från ”verkliga livet”

Rosen i litteraturen: bildelement och symbol

Rosen i bildspråket

Den symboliska rosen

 

Den tid som skall behandlas här löper från ca 1500 till ca 1700, det vill säga de perioder som brukar kallas renässans och barock. Det är olyckligt men praktiskt att använda dessa termer. Olyckligt därför att det naturligtvis inte går att sätta så bestämda gränser för olika kulturella epoker: gränserna är olika för olika konstarter. Renässansen inom bildkonsten kommer till exempel före renässansen inom litteraturen och startar snarare runt början eller mitten av 1400-talet. Här bryr jag mig dock inte om att begreppen är vaga: de är praktiska etiketter för dessa tvåhundra år.

Först kommer några ord om de ställen där man kunde förvänta sig rosor, det vill säga trädgårdar. Därefter kommer exempel på hur de medeltida örtaböckernas beskrivning av rosen som läkemedelsört får ge plats åt alltmer botaniska framställningar. Så följer avsnitt om rosen i konsten. Något förenklat kan vi säga att vi finner rosen i konsten i fyra olika slag av bilder: bilder med religiösa motiv, med mytologiska/allegoriska motiv, med motiv från litteraturen samt med motiv från ”verkliga livet”, inklusive rena blomstermålningar. Naturligtvis finns också enstaka fall av personporträtt där rosor förekommer. Det sista avsnittet handlar om rosen som symbol, framför allt inom litteraturen samt det speciella område som kallas emblematik.

Odlandet av rosor

Begreppet ”renässansen” myntades för att beskriva den pånyttfödelse av antika konstformer, begrepp och ideal som ägde rum från första halvan av 1400-talet. Bland det som pånyttföddes var synen på trädgårdars utseende och funktion. Den medeltida trädgården var vanligen en muromsluten plats där man främst odlade grönsaker, kryddor och medicinalväxter, även om också rosor, liljor, ringblommor etc. fick plats där. Visst uppskattade man rosens färg och doft, men när man läser i de medeltida ”Kräuterbücher” framgår det att rosen sågs som en medicinalväxt först och främst.

Med Leon Battista Alberti (1404–1472) kom en annan syn på trädgården. Han läste sådana romerska auktoriteter som arkitekten Vitruvius och Plinius d.y. och lärde sig där att hus och trädgård skulle ses som en helhet och att trädgården skulle passas in i det omgivande landskapet. Detta betydde att trädgårdarna blev arkitektoniska element och därmed stiliserade, ”geometriska”. Villa Quaracchi, en trädgård som Alberti skapade 1459 på uppdrag av Giovanni Rucellai utanför Florens, visar tydligt dessa drag. Lägg märke till de fyrdelade delarna. Här är det frågan om gångar som delar avsnitten, men den ursprungliga planen, som går tillbaka åtminstone till morernas trädgårdar i Andalusien, hade fyra vattenkanaler. Det är en komposition som kanske skall minna om Edens lustgård, där fyra floder rann, en idé om ett paradis som togs över av islam.

quaracchiliten

I den bortre delen av trädgården fanns en rosenplantering, men annars fanns inte stort utrymme för blommande rabatter, utan klippta buxbomshäckar och buskar klippta i fantastiska former var det som karakteriserade trädgården. Det var denna typ av trädgård som dominerade under renässansen och som fick sitt slutgiltiga uttryck i barockträdgårdarna. Det franska Vaux-le-Vicomte är ett typiskt exempel på detta och trädgårdsarkitekten var André le Nôtre, som senare skulle formge trädgården i Versailles.

 

vaux liten

Parken i slottet Vaux-le-Vicomte.

Men att döma av en del bokillustrationer fanns det nog i en del trädgårdar något som liknar rosenbersåer och som förefaller vara ett arv från medeltidens hortus conclusus, den slutna trädgården. Boccaccio beskriver en sådan trädgård i Decamerone (1353):

Därpå begav de sig till en muromgärdad trädgård som låg intill palatset, och då en port öppnades gick de in i trädgården. De slogs av förundran över skönheten i det hela och gick vidare för att mer noggrant undersöka de olika delarna. – – – Gångarna hade alla så att säga väggar av rosor, vita och röda, och av jasmin, så att det inte fanns någon plats i trädgården där man inte kunde promenera, inte bara om morgonen utan också mitt på dagen, i ljuvlig skugga och väldoft, helt skyddad från solen.

boccaccio

Illustration ur en 1400-talsutgåva av Boccaccios Decamerone.

Här en drygt hundra år yngre bild från Thomas Hills The Gardener's Labyrinth (1597) där man ser rosenbersåns funktion som ett ställe dit man kan dra sig undan – på italienska en giardino segreto, en undangömd trädgård.

 

hill liten

Thomas Hill, The Gardener's Labyrinth (1597)

I renässansens trädgårdar – i alla fall de som hörde till slott och herresäten – förefaller rosen inte ha spelat någon större roll, även om den fanns i pergolor och bersåer. Men som renodlat prydnadselement hade den ännu inte stått fram. I mindre trädgårdar fanns den säkert allmänt som medicinalväxt och den odlades också för att tillgodose behovet av rosenkransar och girlander vid olika festligheter.

I Hortus Palatinus som började anläggas i början av 1600-talet utanför Heidelberg verkar rosen ha funnits med som årstidsmarkör.

hortus pal

Hortus Palatinus. Början av 1600-talet. Målningen är från början av 1800-talet. (Klicka på bilden.)

hortus rosenrondell

Månadsträdgården där de planterade växterna skulle illustrera årets gång. Man får förmoda att rosorna fanns representerade i försommarrabatterna.

I Hortus floridus (”Den blommande trädgården”; 1614) finns en bild av en trädgård som i sin geometriska strikthet påminner om ovan avbildade Hortus Palatinus, men också om en medeltida hortus conclusus. Det var väl inte vilken småborgare som helst som hade en sådan trädgård, men den har ändå blygsammare mått än Hortus Palatinus. Här ser man hur rosor får klä in pelare och hur en annan är planterad i en rabatt.

Trädgården om våren. Från Hortus floridus. Crispijn van de Passe d.y. 1614

I Hortus floridus avbildar van de Passe en mängd olika trädgårdsblommor och däribland några olika slag av rosor. Det bör påpekas att rosornas namn som står att läsa på kopparsticken tillkommit senare, kanske så sent som 1800-talet. Rosornas namn föregås nämligen av ett ”L.”, vilket utläses ”Linné”, vilket innebär att namnen skrivits dit efter 1735, då Linnés Systema naturae kom ut, men antagligen långt senare.

Till vänster en centifolia och till höger R. gallica versicolor, ’Rosamundi’.

 

Helt enkelt ”Ros”. Rosa gallica?

 

Till vänster en albaros, till höger en ”praenestinaros”. Benämningen kommer ytterst från Naturalis historia av Plinius d.ä. (Se om denne på sidan om antiken) Det är definitivt inte klart vilka rosor som avses när Plinius talar om rosorna från Praeneste. En vanlig gissning är en halvfylld R. gallica. Kanske ’Apotekarrosen’?

En annan berömd trädgård som runt 1600 hade den kanske största samlingen växter i Europa var den som ägdes av biskopen Johann Conrad von Gemmingen. Han lät beställa ett verk som avbildade växterna i trädgården och Hortus Eystettensis, som kom ut 1613, innehåller över tusen kopparstick. 21 av dessa avbildar rosor. Här ett par exempel.

Det finns en engelsk text som ger en antydan om att rosen fanns i vanliga trädgårdar, även om det verkar som om den fortfarande ses främst som en läkemedelsväxt. År 1655 publicerades i London en liten bok med titeln Antheologia or The Speech of Flowers i vilken den engelska prästen Thomas Fuller (1608–1661) beskriver vad som händer vid en sammankomst av alla blommor och örter.

Vid denna högtidliga sammankomst av Blommor och Örter, trädde Rosen fram och höll följande tal.

Det är inte obekant för er att jag är främst av alla blommor, vilket slås fast i ett privilegiebrev som grundas på dubbla Sinnen, Syn och lukt. Var kan man finna mer underbara färger? Alla färgare rodnar när de ser min rodnad, medvetna om att deras Konst inte kan efterlikna den färg Naturen har givit mig. Vällukten är inte bedövande kvalmig, ej heller farligt svag, utan hugsvalar med behag och behagar med hugsvalan: sannerligen, Död är jag mäktigare än Levande: vilka elixir görs inte av mina oljor? Hur många skadade lungor (dessa Naturens fläktar) gravt angripna av lungsot så att de inte tycks alls kunna lindra Hjärtats hetta med sin ventilering, är med hjälp av dekokter gjorda på mina krossade Blad återställda till sin förra friskhet. Jag skulle kunna säga mer i egen sak, men för att jag inte skall anklagas för högfärd och självberöm, som en vilken talar för mycket om sig själv, lämnar jag resten åt omdömet hos dem som lyssnar på mig, och går från denna redogörelse till min berättigade klagan.

Det har på senare tid dykt upp en Blomma (skall jag kalla den så? Av artighet gör jag det, även om den inte förtjänar ett sådant namn), en Tulipan, som har tillskansat sig kärlek och uppskattning från de flesta människor; och vad är då denna Tulipan? En välformad stank, något illaluktande insvept i behagliga färger. Vad beträffar dess användning inom Läkekonsten har ingen Läkare ännu hedrat den med ett omnämnande, ej heller med ett Grekiskt eller Latinskt namn, så betydelselös har den hitintills ansetts; och ändå är det denna som fyller alla trädgårdar, hundratals pund betalas för dess rot, medan jag, Rosen, glöms bort och ringaktas, och anses alltför ovärdig för högvälborna och bara lämplig för en bondes trädgård. - - -

Härvid grät Rosen och droppandet av hennes vita tårar ned på hennes röda kinder, klädde henne så väl, att om någonsin sorg var vacker tycktes den så nu, vilket väckte betraktarnas medlidande, och hennes Tårar övertygade mer än hennes ord i egen sak.

 

fuller

Titelbladet till Thomas Fullers skrift ger en uppfattning om hur en mindre trädgård kunde se ut: i alla fall i huvudet på Fuller.

Självfallet vann rosen alla de andra – utom tulpanen – för sin sak. Men faktum är att det just var holländarna, som ju var mest fanatiska när det gäller tulpaner, som tog fram den sortens rosor som kom att bli omåttligt populära som just prydnadsväxter, nämligen centifoliarosor. De holländska målarna älskade dem, och rosorna på deras bilder är nästan enbart centifoliarosor. Ofta nog tillsammans med tulpaner av olika slag. Här är några exempel.

gheyn liten

Jakob de Gheyn (1565–1629) anses vara den förste som avbildade en centifolia. Denna tavla är från 1612.

 

 

seghers i

seghers ii

Daniel Seghers (1590–1661) var jesuit och blomstermålare.

I en tid då man jämförde sig med antiken när det gällde konst och litteratur sågs centifoliarosorna som något som överträffade antikens rosor. I Holinshed's Chronicles of England, Scotland, and Ireland (1587) finner man ett lovprisande av den egna tiden:

... jag är övertygad om att även om Hesperidernas trädgårdar i forna tider hyllades för sin skönhets skull, skulle en oväldig domare som hade kännedom om båda, om det funnes någon sådan, ge priset till våra dagars trädgårdar, i hela Europa, i jämförelse med de tider då de gamla var de främsta. Plinius och andra talar om en ros som hade tre tjog blad på en blomma: men om jag skulle berätta om en som hade tre gånger så många, vet jag att jag inte skulle bli trodd, men vad bryr jag mig om det, en sådan ros kunde ses i Antwerpen 1585 efter vad man sagt mig ...

Mindre läkekonst, mer botanik

År 1530 kom en bok som enligt vissa forskare inledde en ny era inom botaniken, nämligen Otto Brunfels Herbarum vivae eicones – ”Levande bilder av växterna”. I den beskriver han avbildar han allehanda växter – som sannerligen ser ut att vara bilder av ”levande” växter – samt beskriver deras utseende och växtplats utifrån egna iakttagelser och inte enligt de antika auktoriteterna. Otto Brunfels (1488–1534) var ursprungligen munk, men gick över till protestantismen. Han var god vän med Ulrich von Hutten, en av reformationens förgrundsgestalter, men blev ovän med Martin Luther. Så småningom flyttade han från Tyskland till Schweiz, där han verkade som läkare.

brunfels Otto Brunfels  

vivae_eicones

Titelsidan till Brunfels Herbarum vivae eicones i en upplaga från 1532.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

liljekonvalj

Denna bild av en liljekonvalj ger en uppfattning
om hur illustrationerna i Herbarum vivae eicones ser ut.

Tyvärr hör inte rosen till de växter som avbildas, men det finns en kortfattad beskrivning:

Kynorrhodi [kynorrhodon var Theofrastos namn på vilda rosor, som i efterhand kom att beteckna Rosa canina, hundros; stenros med modern terminologi], rosor, kan kallas hundrosor eller fältrosor; de växer i buskage på torra platser och är röda till färgen och doftar behagligt …

Däremot förekommer rosen som exempel på läkemedel, ofta i form av rosenvatten eller rosenolja, på otaliga ställen i detta verk. Brunfels bok må vara ett framsteg inom botaniken genom viljan att avbilda och beskriva växterna på ett realistiskt sätt, men huvudparten av Herbarum vivae eicones påminner ändå mest om medeltidens örtaböcker med citat från och hänvisningar till de gamla auktoriteterna: Theofrastos, Plinius, Dioskorides.

Några år senare kom det ut en annan bok av Otto Brunfels, Kreüterbuch, som uppenbarligen riktar sig till en vidare läsekrets då den är på tyska, till skillnad från Herbarum som var på latin. Här finns en ros avbildad med en kort beskrivning:

Rosor kallar man med ett gemensamt namn dem som man planterar i trädgårdar, två sorter, vita och röda. Och av dessa också två slag: fyllda och ofyllda. De senare kallas vilda rosor, såsom kynosbatos och kynorrhodos, det är rosor från hagtorn och hundrosor.

kreuterbuchtitel

Titelblad och rosillustration ur Otto Brunfels Kreüterbuch från 1539,

  kreuterbuchrosen

Ytterligare ett steg i riktning mot en modern botanik tas av Leonhart Fuchs med De historia stirpium [”Om växtrikets historia”] 1542. Fuchs (1501–1566) var en tysk läkare och botaniker vars disposition av växtbeskrivningarna i De historia stirpium blev mönsterbildande för lång tid framöver. Illustrationerna, träsnitt, blev också efterliknade ( ibland användes till och med samma träblock), då de var ännu mer detaljerade än bilderna i Brunfels böcker.

fullmayer

Porträtt av Leonhart Fuchs av Heinrich Füllmaurer. 1541.

 

fuchs

”Leonhart Fuchs vid en ålder av 42 år.” Från förstautgåvan 1542 av De historia stirpium.

Fuchs ställer upp sin text om växterna under följande rubriker:

Namn
Fuchs ger det grekiska och det tyska namnet.

Släkte
Han hänvisar till Theofrastos och Plinius och säger att dessa skiljde mellan en rad olika rosor beroende på antalet kronblad, färg, doft. ”Vi har helt enkelt bara två olika släkten, nämligen vilda och odlade. De vilda kallas också caninae (hundrosor).”

Form
Fuchs börjar med att säga att alla vet ju hur en ros ser ut, och fortsätter sedan med en beskrivning som nog har lånat en del från Theofrastos.

Plats
Helt enkelt: de odlade i trädgårdar, de vilda på ängar och i busksnår.

Tid
I början av juni.

Temperament
Bakgrunden är läran om de fyra kroppsvätskorna som kunde vara varma eller kalla, torra eller våta. Rosen har egenskaperna varm och våt och har även andra kvaliteter, nämligen sammandragande och kärv.

Nytta
Det latinska ordet i denna rubrik är vires, som egentligen betyder kraft, förmåga, skicklighet; här anger Fuchs var han fått sina uppgifter från, så att rubrikerna lyder ”Nytta enligt Dioskorides”, ”Nytta enligt Plinius” etc.

Under den sista rubriken skiljer sig Fuchs inte stort från sina föregångare, men själva sättet att försöka få en struktur på beskrivningarna pekar fram mot en modernare syn på botaniken.

I en upplaga från 1543 finns en bild med texten Pictores operis [”Verkets illustratörer”] och så namnen Heinricus Füllmaurer och Albertus Meyer:

pictores

Meyer ritar av och Füllmaurer skär träblocket.

fuchsrosa

Rosen i Leonhart Fuchs verk – här i färglagd variant.

 

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att blomman ”fuchsia” har fått sitt namn efter Leonhart Fuchs.

En ännu tjusigare ros än den hos Fuchs hittar man i den italienske läkaren Pietro Andrea Matthiolis De plantis epitome från 1586. Bilden av mer eller mindre fyllda, odlade rosor följs av Rosae sylvestres, ”skogsrosor”, det vill säga nyponrosor. Notera att vi här kan se något nytt: blomman ses från olika vinklar – till och med bakifrån – och nyponen avbildas för sig, hela och i genomskärning. Dessutom avbildas en rosengall, det vill säga en gallbildning orsakad av gallstekeln Diplolepis rosae. En sådan kallades för bedeguar och kunde användas inom örtmedicinen mot varjehanda åkommor. Denna bild var långt före sin tid och drygt hundra år senare skulle den komma att användas i en botanisk skrift av Theodor Zvinger. (Mer om denne längre fram.)

mattros_i matthnypon  

Matthioli följer Fuchs uppställning av beskrivningen av de olika växterna, men har något eget tillägg, när han säger att det finns vita rosor som doftar mer än andra rosor och att dessa ”av italienare kallas moschetta och damascena”. Det förefaller som om ”damascenerros” användes om rosor som doftade starkt, ty den ros som i dag kallas Rosa damascena är inte vit utan rosa (även om det finns en vit mutation av den återblommande 'Quatre Saisons').

dodoens_b

Titelsida till Rembert Dodoens Cruydeboeck i en upplaga från 1644.Att barockträdgårdens ideal har slagit igenom ser man tydligt.

 

Detta styrks av den flamländske läkaren Rembert Dodoens (1517–1585) som när han talar om vad de olika slagen av rosor heter, säger att

Det första slaget av de odlade rosorna kallas i Italien Rosa damascena, i vårt land [Holland] Rosa alba, i Frankrike Rose blanche, på högtyska weisβ Rosen

Denna genomgång av rosornas namn återfinns i Dodoens Cruydeboeck (1554) som noga följer Fuchs sätt att organisera stoffet: form, plats, tid etc.

Men här tar botaniken ett steg framåt: i stället för Fuchs något lättvindiga sätt att tala om blott två slags rosor, de tama och de vilda, går Dodoens igenom fem olika slag av odlade rosor, bland andra albarosor och gallicarosor. Han beskriver rosens knoppar, blommor och nypon på ett så ingående sätt som inte setts sedan Theofrastos dagar.

Han redogör sedan för fem olika sorters vilda rosor, med Rosa canina som första sort och ”eglantier-rosen”, det vill säga Rosa rubiginosa, som sista. Alla beskrivningar är lika detaljerade. Så följer de olika rosornas växtplatser, där man kan notera det han säger om gula rosor, som han klassar som vilda rosor: ”De gula rosorna växer i Afrika och Egypten och nuförtiden i trädgårdar i vårt land.”
Han har en lång genomgång av benämningar av de olika rosorna med flitiga hänvisningar till en rad auktoriteter: Theofrastos, Plinius och så vidare. Liksom Fuchs avslutar han så roskapitlet med rosens medicinska egenskaper.

Även när det gäller bilderna kopierar Dodoens Fuchs. Den som gjort träsnittet till Dodoens verk har uppenbarligen haft Fuchs för ögonen – men har inte tänkt på att den tryckta bilden blir en spegelbild av trästockens bild.

fuchsdodoens

Den vänstra bilden är från förstautgåvan av De historia stirpium, 1542. Bredvid en bild från
en utgåva av Cruydeboeck tryckt 1563. Som synes är den senare spegelvänd.

1583 kom en bearbetning och översättning till latin av Cruydeboeck som hette Stirpium historiae. Här har den medeltida örtmedicinen helt fått stryka på foten och bilderna är inte längre kopior ur Fuchs verk. I en upplaga tryckt 1616 i Antwerpen finns följande bild på rosor:

dodoens_a

Ur Rembert Dodoens Stirpium historiae (Antwerpen 1616)

Dodoens Cruydeboeck lär ha varit sin tids mest översatta bok efter Bibeln. En av dem som översatte honom var hans något senare samtida Carolus Clusius eller Charles L'Escluse (1525–1609). Clusius är en av de första renodlade botanikerna och i hans huvudverk, Rariorum plantarum historia (1601) nämns Dioskorides bara en gång i förbifarten. De olika slagen av rosor beskrivs och klassificeras – ofta med kommentarer som ”såg jag växa i en trädgård i Frankfurt”, ”har jag sällan sett växa så högt”. För övrigt finns det en vacker liten tulpan, ”italiensk tulpan”, som har fått namn efter Clusius: Tulipa clusiana.

I England såg en rad örtaböcker dagens ljus under 1500-talet, i de flesta fall starkt influerade av kontinentens herbalister, framför allt Fuchs och Dodoens. Även i den mest kända av alla engelska örtaböcker, John Gerards Herball (1597), är lånen från Dodoens så många att Gerards bok kan ses som en översättning av Dodoens. Det som gjort Gerards Herbal så berömd är hans beskrivningar av växter och de platser där de växer att, som en författare säger, ”innan vi hunnit läsa något längre stycke känns det som om vi vandrade genom det elisabetanska England med en charmerande följeslagare”.

gerard_alba gerard_rubra gerard_sinespinis
Exempel på illustrationerna i Gerards verk. Vit ros, röd ros och ros utan taggar. Enkla och lättfattliga namn – fast precisionen i ”vit ros” och ”röd ros” lämnar en del övrigt att önska..

Gerard följer noga uppställningen i Dodoens verk, men stoppar här och där in sina egna kommentarer, vilket gör att kapitlen om rosor blir omfångsrikare än hos någon tidigare örtaboksförfattare. Så här lyder inledningen till avsnittet om rosor:

Rosenplantan kanske är en buske full med taggar, men det är ändå mer passande och lämpligt att placera den bland de underbaraste blommorna i världen än att sätta den bland simpla och taggiga buskar; ty rosen förtjänar den översta och förnämsta platsen framför alla andra blommor av vilket slag de vara må, då den inte bara uppskattas för sin skönhet och sin vällukt och ljuvliga parfym, utan också för att den är äran och prydnaden i vår engelska spira, som det framgår av föreningen av dessa två högst kungliga husen Lancaster och Yorke.

Den här typen av platsangivelser förekommer ofta:

Alla dessa slags rosor [det vill säga trädgårdsrosor] har vi i våra trädgårdar i London, utom rosen utan taggar, som ännu är en främling i England. Den dubbla vita rosen växer vilt i många häckar i Lancashire och i stor myckenhet, så som nyponrosen växer hos oss i de södra delarna och i synnerhet på en plats som heter Leyland, och en plats som heter Roughforde, inte långt från Latham.

Gerard resonerar också ibland kring uppkomsten av olika sorter. Här om centifoliarosen:

Den stora rosen, som vanligen kallas ”Den stora Provinsrosen”, vilket holländarna inte tål; ty, säger de, den dök först upp i Holland och borde därför kallas ”Hollandsrosen”, men med största sannolikhet kom den från damaskenerrosen, som en variant som gjorts bättre och vackrare genom konst [antagligen avses förädling], vilket förefaller stämma med sanningen.

 

 

 

 

 

 

 

gerard_batavia

Rosa hollandica sive Batavia

Gerard ger också prov på den nya synen på vetenskap: att lita till erfarenheten i stället för auktoriteter:

Den gula rosen fick (enligt vissa) sin färg ändrad från sitt ursprungliga skick genom att en vildros ympades in på en stjälk av harris, varigenom (säger de) den inte bara ändrade sin färg utan också sin doft och egenskaper. Men för min del kan jag, efter att ha funnit motsatsen genom min egen erfarenhet, inte förmås att tro på denna berättelse ...

Trots att det fortfarande finns kvar spår av Dioskorides innebär ändå Gerards Herbal ett steg framåt inom botaniken genom de detaljerade beskrivningarna av olika arter av rosor. Beskrivningar som är hämtade ur den egna erfarenheten snarare än från böcker.

Ytterligare ett steg på vägen fram mot modern botanik tas av John Parkinson (1567–1650) i sin bok Paradisi in sole Paradisus terrestris [Park-in-Sun's Terrestrial Paradise; ”Park-i-solens jordiska paradis”] från 1629. I inledningen anger Parkinson skälen till sin bok:

För det första, efter att ha gått igenom många örtaböcker på latin konstaterade jag att de flesta av dem antingen ignorerat eller inte känt till de många olika slagen av blommande växter och exotiska frukter som är kända i vår tid och (utom Clusius) har nämnt blott få. […] Gerard, som är sist i raden, har utan tvivel skänkt oss kunskap om så många som han kände till i sin tid, men sedan hans dagar har vi lärt känna många fler slag än han eller de andra någonsin hört talas om, vilket står klart genom den flora som jag framställt här. [I diverse böcker som handlar om blommor har författarna bara tagit med en handfull av allt det som Naturen har att erbjuda], men det största hindret för allas uppskattning var att ingen av dem hade beskrivit växterna, utan bara givit själva namnet. För att därför tillfredsställa deras begär som älskar sådana härligheter tog jag på mig detta arbete och denna uppgift och har här valt ut och ställt fram en trädgård av alla de viktigaste och vackraste ..

 

 

 

 

parkinson

Titelbladet till John Parkinsons Paradisi in sole Paradisus terrestris

Det jordiska paradiset är för Parkinson den perfekta trädgården. Därför ger han inledningsvis råd om trädgårdsarkitektur, om plantering, bevattning etc. Därefter kommer en avdelning med titeln ”Trädgården med angenäma blommor” där han går igenom alla upptänkliga blommor, däribland rosen.

Trettio olika sorter tycker Parkinson vore lagom i den ideala trädgården:

Rosa. Rosenträdet eller rosenbusken
Den stora variationen hos rosor tål att beundras, större som den är än hos någon annan buske som jag känner till, både när det gäller färg, form och doft. Jag måste förse denna trädgård med åtminstone trettio olika sorter, var och en tydligt skild från andra och alla lämpade att tas med här; ty det finns en del andra som är vilda och då de varken är vackra eller väldoftande, avstår vi och lämnar dem på deras vilda växtplatser.

Sedan beskriver han tjugofyra olika sorter, från centifoliarosen till äppelrosen. Det är detaljerade beskrivningar av hur hög rosen kan bli, av taggigheten, färgen på skott och grenar, blommornas färg och form. Parkinson ger varje sort ett latinskt namn och ett engelskt och kommenterar ibland namnvarianter. Så här:

Rosa provincialis sive Hollandica Damascena.
The great double Damaske Prouince or Holland Rose.
Denna ros (som vissa kallar Centifolia Batauica incarnata; ”Bataviska [holländska] röda centifoliarosen”) har rödaktig eller brun bark …

parkinson1   parkinson2
Rosor ur Parkinsons verk.

Efter dessa beskrivningar kommer den efter Fuchs vanliga indelningen i plats, tid och namn och så ”nytta”. Men detta avsnitt har nu krympt till ett rätt kort stycke där Parkinson bara kortfattat nämner vilka rosor som är lämpligast att göra rosenvatten av och något om röda respektive vita rosors olika nyttigheter.
1640 gav Parkinson ut Theatrum botanicum där titelbladet förklarar att detta är en örtabok som innehåller ”många hundra nya, sällsynta och märkliga växter från hela världen … fler än som någonsin publicerats förut av någon”. Här finns också ett försök till klassificering av växterna, för på titelbladet står det vidare att växterna är indelade i ”klasser eller släkten” för att läsaren lättare skall förstå hur växter med samma egenskaper hänger samman. Han delar in växterna i 17 klasser, ibland beroende på deras medicinska egenskaper, ibland på hur de växer. Rosor till exempel hamnar i klass 16, ”Träd och buskar”.

Där går han igenom delvis samma rosor som i föregående bok, men ett par är nya. En kallar han Rosa sylvestris Virginensis, nyponrosen från Virginia; man får förmoda att någon sänt en planta eller frön från den nyetablerade kolonin. En annan är Rosa sylvestris Austriaca flore pheniceo (numera Rosa foetida bicolor, ’Kapucinerrosen’), som Parkinson menar är en mutation av ”den gula rosen” (Rosa foetida), vilket också i våra dagar är den accepterade beskrivningen.

I Sverige fanns naturligtvis också örtaböcker och den kanske mest kända författaren av sådana är Arvid Månsson som 1628 gav ut En mycket nyttig Örtabook om the herlige Örter, som uthi thetta högtberömda Konunga-Rijke vårt kära Fäderneslandh Sverige åhrligen wäxa, såsom ock om någhra uthländska Örter, huruledes the emot sjukdomar brukas skola, aff Latinska och Tyska Böcker på Svenska afsatt. Uppsalaprofessorn Franckenius gav ungefär samtidigt ut en örtabok på latin, som även den utgick från framför allt tyska arbeten. Det är tydligt att Sverige inte låg i framkanten när det gällde botanik.

Mot slutet av 1500-talet började således den marsch mot den moderna botaniken, som fick sin första höjdpunkt med Carl von Linné vid mitten av 1700-talet. Men vissa snubblade och ändrade marschriktning; en av de märkligaste var Johann Karl Rosenberg som 1628 gav ut ett verk med den imponerande titeln Rhodologia seu Philosophica-Medica generosae Rosae descriptio Flosculis Philosophicis, Philolog. Philiatr., Politicis, Chym. etc. adornata (”Rosenlära eller Filosofisk-medicinsk beskrivning av den ädla rosen smyckad med filosofiska, filologiska, medicinska, samhälleliga, kemiska etc. förträffligheter”). Egendomligt nog ges den fortfarande ut: det finns en modern utgåva (fast fortfarande på originalets latin) från 2010.

rosenberg

Efter inledande sidor med roscitat från klassiker kommer ett kapitel där Rosenberg räknar upp sådana som har rosen i sitt vapen eller märke: grevar och baroner, Martin Luther och rosencreutzare. Och sedan kommer en av de mest bisarra beskrivningar av rosor som man kan stöta på i roslitteraturen.

För att visa rosens underbara egenskaper, eller kanske för att visa vad rosen kan vara en metafor för, jämför Rosenberg den med en rad andra företeelser: Jesus, kyrkan, Guds ord, teologen, tron, hoppet, fursten, jungfrun, mannen. Här är några exempel (de flesta företeelser jämförs med rosen på ett tjugotal punkter):

Jesus
Med avseende på ursprunget. Rosen är ädel. Herren Jesus är ädlast i evigheters evighet.

Med avseende på törnena. Rosen är omgiven av törnen. Omgivet av törnen är huvudet på den helige Kristus, en värdig krans till evärdlig ära …

Liksom rosen jagar demoner på flykten [de tål inte rosens doft], jagar Jesus bort det onda.

Med avseende på kärleken. Rosen odlas och hyllas av alla på denna jord och detsamma gäller för Jesus.

Kyrkan
Rosen växer upp ur taggar. Kyrkan är en ros bland taggar, olika onda lidanden.

Rosens värde är stort och betydande: Kyrkans värde är utomordentligt stort.

Guds Ord
Rosen är ren och värdefull: även Guds Ord är rent och värdefullt.

Läkemedel gjorda på rosor renar kroppen: Guds Ord renar och helgar anden.

Teologen
Rosen har kraft att rena människans kropp. Människans själ renas av prästen om denne också är ren.

Fursten
Rosen är drottning bland blommorna och liksom en gudinna bland dem. Furstar är liksom gudar bland människor och kallas för detta.

Liksom rosen bland taggar, så fursten i snåriga och taggiga förhandlingar…

Sedlighet och jungfrulighet
Rosen genom sin doft och jungfrun genom sin kyskhet förtjänar lika stor beundran
.
Mannen
Rosen är furste över alla blommor, människan över alla djur.

Men det bisarra stannar inte vid detta, utan i fortsättningen beskriver Rosenberg rosen med utgångspunkt från den medeltida skolastikens orsaksbegrepp (som ytterst kommer från Aristoteles). Under causa formalis (den formella orsaken) kommer först en uppräkning av olika rosor som mest innehåller de benämningar en viss ros har fått hos olika auktoriteter, från Plinius och framåt. Sedan kommer ett kapitel om rosens kemi och ett om rosens ”anatomi”: rot, blad, kvistar, etc. Causa efficiens (den verkande orsaken) ger upphov till sidor om Gud, naturen, sol, måne, de fyra elementen. Under causa finalis (ändamålsorsaken) finner läsaren betraktelser över rosens färg och doft.

Avslutningsvis blir Rosenberg mer normal när han går igenom vad poeterna kallat rosen, vad den använts till och dess medicinska egenskaper. Mycket utförligt skildras hur man destillerar rosenolja, gör rosenvatten och så vidare. Allt späckat med citat från auktoriteterna.

Rosenbergs bok är egendomlig, något att skaka på huvudet åt, men det är ändå en bok – den första? – som enbart handlar om rosen. Detta visar ju också bokens titel: Rhodologia – Rosenlära. Det dröjer till fram emot 1800-talet innan ytterligare någon rosmonografi dyker upp.

1696 kom Theodor Zwingers Theatrum botanicum; das ist, Neu Vollkommenes Kräuter-Buch, ett verk som står mitt emellan den medeltida örtaboken och en senare tids flora. Denna motsättning mellan gammalt och nytt exemplifieras väl där Zwinger talar om hur man bör beskära rosor på våren: ”När plantan det första året skjutit långa grenar eller skott, skall dessa dock följande vår skäras av ända nere vid jorden, så att den växer tätare och skjuter flera skott”. En anvisning som kan följas än i dag, men omedelbart efteråt kommer rådet att ”Man måste också beakta månens fas när man planterar en ros”. Detta gäller vare sig man planterar på hösten eller våren. Man skall plantera när månen är i nedan, eftersom daggen då faller tidigare. Knappast vetenskapligt underbyggt utan snarare hämtat ur någon gammal bondepraktika.

En inblick i hur litet man bekymrade sig om upphovsrätt ger det faktum att illustrationen av rosen är exakt densamma som fanns i Matthiolis De plantis epitome som hade kommit ut drygt hundra år tidigare och som avbildades här ovan.

Rosen i konsten

Rent allmänt kan sägas att rosor finns avbildade (förutom i örtaböcker och botaniska verk) för att symbolisera kärlek, både andlig och sinnlig. Den andliga i bilder som rör Jungfru Maria och helgon, den sinnliga i bilder som illustrerar episoder i mytologin eller litteraturen, episoder som innehåller kärleksscener av olika slag: bröllop, förförelsescener, kuttrasju i naturen och så vidare.

Men fortfarande kunde rosen användas i dekorativt syfte i böcker, och då framför allt Bibeln. Ett enastående praktfullt exempel på detta finner man i hertigen Borso d'Estes bibel från mitten av 1400-talet – den illuminerade handskriftens svanesång kan den tyckas vara, ty ungefär samtidigt började Gutenberg trycka böcker med lösa typer. Här följer några exempel ur denna bibel.

bibelI

Och en närbild på de fyllda rosorna:

bibelII

Ibland är rosen hårt stiliserad

bibelIII

Ibland finns också bladen med

bibelIV

Och när Psaltaren börjar ramar rosor in hela sidan:

bibelV

Religiösa motiv

Bibeln försåg naturligtvis konstnärerna under den aktuella epoken med mängder av motiv. Främst evangelierna, men även Gamla testamentet har episoder som var tacksamma att illustrera. Rosor i de gammaltestamentliga motiven är dock svåra att hitta, men här är en, Tintorettos version av Susanna i badet. Hon badar bakom en rosenspaljé för att accentuera det erotiska momentet i episoden.

susanna

Susanna i badet. Tintoretto, 1555.

När vi kommer till Nya testamentet är situationen en annan. Som vi kommer ihåg från avsnittet om medeltiden var jungfru Maria den kristna gestalt som framför allt förknippades med rosor: vita för sin renhets skull, röda för sin människokärleks, sitt medlidandes skull. Så i Carlo Crivellis Madonna della Candeletta:

crivelli2

Carlo Crivelli (1430–1495), Madonna della Candeletta

 

crivelli1

Lägg märke till hur märkligt moderna rosorna ser ut!

 

 

Inte sällan, som på Crivellis målning, finns den vita liljan tillsammans med rosen – vanligen en röd ros. Rosen står för kärleken till människan, den vita liljan för renhet och kyskhet.

grunewald

Stuppachmadonnan (detalj). Matthias Grünewald, ca 1520.

Den typ av madonnabild som Crivellis tavla här ovanför är ett exempel på – ofta nog som mittpanel i en triptyk, där sidopanelerna upptas av helgon – finns det många av. Här två exempel:

botticelli_alkov

Sandro Botticelli

 

greco

Den obefläckade avlelsen (1608-13). El Greco

Ett motiv som levde kvar från medeltiden är jungfru Maria i rosengård, madonnan i en hortus conclusus (den slutna trädgården):

luini

Madonna i rosengård. Bernardo Luini (ca 1480–1532)

Här följer ytterligare ett par exempel på Maria i rosengård:

botticini

Maria i rosengård med Jesusbarnet, Johannes Döparen och änglar (ca1490). Francesco Botticini (1446–1497)

robbia

En hårt stiliserad rosengård möter oss i Madonna del roseto av Luca della Robbia (1400–1482)

 

I Botticellis målningar har den slutna trädgården blivit en fritt växande rosenbuske på en äng.

botticelli1

Madonna med fem änglar. Sandro Botticelli (1445–1510)

 

botticelli2

Madonna med Jesusbarnet och Johannes Döparen. Sandro Botticelli

Längre fram på 1600-talet har rosenspaljén eller rosenbusken ofta blivit en stiliserad ram. En överdådig roseninramning finner vi i Jan Brueghels målning av madonnan och barnet från 1623:

janbrueghel

I Brueghels målning befinner sig ändå Maria ute i naturen, men Giovanni Battista Salvi (1609–1685) återger bara Maria omgiven av sina symboliska rosor:

salvi

Barockmålaren framför alla andra, Rubens, placerade också han Maria inom en blomstergirland; här två exempel:

rubens1

Peter Paul Rubens. Ca 1620.

 

rubens2

Peter Paul Rubens. 1621.

En del konstnärer var mer sparsmakade när det gällde Maria och rosor och nöjde sig med en symbolisk, normalt röd eller rosa ros tillsammans med Jesusbarnet, då den röda rosen visade Marias kärlek till sitt barn och därmed människosläktet.

parmigianino

Madonna della rosa. Parmigianino (1503–1540)

 

rafael

Madonna della rosa. Rafael (1483–1520)

curia

Madonna del rosario. Francesco Curia (1538–1608)

 

 

 

maratti

Madonna med sovande Jesusbarn. Carlo Maratti (1625–1713)

Ett motiv som ibland förekommer är Marias kröning med en rosenkrans:

durer

Madonnan med siskan (1506). Albrecht Dürer.

 

velazquez

Marias kröning, detalj (1640-talet). Diego Velazquez (1599–1660)

Ett slags kröning är det väl också frågan om när ett par putti släpper ned rosor över Maria i Carlo Marattis målning:

maratti1

Flykten till Egypten. Detalj. Carlo Maratti (1625-1713)

Änglar syns naturligtvis ofta i bilder i samband med Maria, som här i fresker i ett kapell i Palazzo Medici Riccardi, Florens. Det finns väl ingen anledning till att en ängel i en av dem plockar rosor och att en rosenbuske växer intill änglarna i en annan utom den att freskerna hyllar Maria och Jesu födelse.

gozzoli1

Änglar hyllar Maria. Fresk 1459–60. Benozzo Gozzoli (ca 1420–1497)

 

gozzoli2

En ängel plockar rosor.

Förutom Maria finns det ett antal helgon som har rosen som attribut. I medeltidsavsnittet återges några sådana bilder; här kommer det ett par till.

Sankta Cecilia, musikens skyddshelgon, som vägrade att gå i brudsäng och som övertalade sin nyblivne make att lämna henne, fick en rosenkrans som tecken:

cecilia

Sankta Cecilia och maken Valerianus får en rosenkrans (ca 1620). Orazio Gentileschi

Geoffrey Chaucer (1340–1400) beskriver scenen i ”Den andra nunnans berättelse” ur Canterburysägner:

När Valerianus tog farväl, fann Cecilia
En ängel i rummet.
Denna ängel hade två kransar bundna
Av rosor och liljor i sin hand.
Och till Cecilia, har jag förstått,
Gav han den ena och gav den andra
Till Valerianus, hennes make.

 

Man förstår av deras namn att Santa Rosa de Lima (det första latinamerikanska helgonet) och Santa Rosalia blir krönta med en rosenkrans:

rosadelima

Santa Rosa de Lima (1684). Claudio Coello (1642–1693)

 

rosalia

Santa Rosalia. Anthonis van Dyck (1599–1641)

 

Mytologiska motiv

Renässansens ökade intresse för den antika kulturen (ett intresse som dock aldrig dött ut helt) och översättningar av grekiska och latinska texter som gavs ut och gjordes mer tillgängliga med hjälp av det nya påfundet att trycka böcker, gjorde att antikens myter ger sig till känna mer påtagligt i både ord och bild. Den största skillnaden när det gäller motivval märker man nog inom bildkonsten. Under medeltiden dominerades denna helt av kristendomen: naturen och ”vanliga” människor är kulisser bakom Jesus, Maria och helgon; den konstnärliga fantasin är både bildligt och bokstavligt i huvudsak en marginell företeelse.

Men från 1400-talet och framöver blir de antika mytologiska motiven allt vanligare och en av de populäraste gestalterna är Venus – förmodligen för att hon gav konstnären anledning att måla en naken kvinnokropp. Och med Venus följde naturligtvis rosen. En hel del sådana bilder finns på webbplatsens sida om antiken, men här kommer några fler.

Intressant nog övertar Venus jungfru Marias rosenattribut – eller snarare återerövrar, då Maria antagligen fick sina rosor från Venus – som rosenkransen. På Cosimo Turas väggmålning i ”Månadernas sal” i Palazzo Schifanoia ser vi för månaden april Venus på en triumfvagn med en krans av vita och röda rosor på huvudet.

schifanoia

Venus triumf. Väggmålning i Palazzo Schifanoia, Ferrara, utförd av Cosimo Tura (ca 1430–1495)

I Francesco Montemezzanos (ca 1540–efter 1602) målning är det inte Maria som blir krönt av något helgon eller någon ängel utan Venus som blir krönt av små amoriner:

venuscorona

Och Abraham Brueghel (1631–ca 1690) målar en scen som att döma av föremålen på tavlan tänks utspelas under antiken: en staty av Venus som smyckas med blomsterkransar.

brueghelvenus

Men det är som sagt den nakna Venus som intresserar mest – sådana tavlor var väl mer lättsålda kan man tänka. Jacques de Gheyn målar en typisk scen med en naken Venus, som ser ovanligt liderlig ut, i sällskap med Cupido som här uppenbarligen siktar mot Venus sköte, med ett par duvor, ett vanligt Venusattribut, som parar sig – och så en rosenkrans i håret och rosor på marken.

venuscupido

Venus med Cupido. Jacques de Gheyn (1565–1629).

Venus tillsammans med Cupido är ett vanligt motiv och ofta nog har Venus rosor i handen, eller så ligger det rosor strödda marken eller bädden. Det är anmärkningsvärt hur lätt konstnärerna – eller de som beställde konstverken – kunde ta den religiösa bildvärlden och göra den världslig: alla dessa tavlor med Venus och Cupido är ju inget annat än Maria med Jesusbarnet. Skillnaden är bara att Venus är avklädd och Cupido mer aktiv än Jesusbarnet. Rosor finns hos båda, även om man aldrig ser en vit ros i en tavla med Venusmotiv – av lättförklarliga skäl.

lotto

Venus och Cupido. Lorenzo Lotto (1480–1556)

bordonesovande

Sovande Venus. Paris Bordone (1500–1571)

tizianvenus

Venus och Cupido. Tizian (1490–1576)

I följande tavla av Tizian finns ingen Cupido, men väl en hund. Hunden är vanligen en symbol för trohet; men vad innebär det här att hunden sover? Är konstnären ironisk? Understundom sover troheten?

venusurbino

Venus från Urbino. Tizian.

På Alloris tavla ser vi inte bara rosor utan också ett par duvor, Venus symboldjur, och det gyllene äpple som hon fick av Paris och som orsakade det trojanska kriget.

alloriliten

Venus och Cupido. Alessandro Allori (1535–1607)

Allori var uppenbarligen förtjust i sin bild – eller en av hans kunder – ty det finns en tavla som är nästan identisk med föregående bild med undantag för en strategiskt placerad rosenbuske och att man ser båda benen på Venus.

alloritwo

Ibland har Venus sällskap med sin make Vulcanus, som på denna muralmålning av Paolo Veronese (1528–1588) där små amoriner delar ut rosor.

veronese

Venus och Vulcanus. Takmålning i ”Olympens sal” (1560-61), Villa Barbaro, Maser (villan är ritad av Andrea Palladio).

Emellanåt får Venus tjänstgöra i en allegori som i Bronzinos målningar med sina attribut och då främst med rosor:

bronzino1

Allegori över Lustan och Tiden (1540–45). Agnolo Bronzino

 

bronzino2

Venus, Cupido och Avundsjukan (1548–50). Agnolo Bronzino

Ibland festar Venus med andra gudomliga väsen. I Rubens målning uppenbarligen med Pan – det ligger en panpipa på marken bredvid en korg med rosor – och kanske med Bacchus. En backanal helt enkelt.

Venus på fest. Detalj (1630-talet). Peter Paul Rubens

 

Inte bara Venus förknippades med rosor i antikens mytologi, utan också Aurora (hos grekerna hette hon Eos), morgonrodnadens gudinna: ”den rosenfingrade Eos” är standardfrasen. Detta har konstnärerna tagit fasta på och förser Aurora med rosor. Ibland har hon rosor i händerna, ibland strör hon ut rosor ur en korg, ibland har hon en rosenkrans på huvudet.

guercino

Aurora kör solvagnen (1621). Guercino (1591–1666)

 

giovanni

Aurora lämnar sin make Tithonous (1634-35). Giovanni di San Giovanni (1592–1636) (Klicka på bilden.)

auroraapollo

Aurora och Apollo (1671). Gerard de Lairesse

   

Flora finns naturligtvis också med bland de mytologiska väsen som avbildas med rosor; tillsammans med Venus

flora3

Venus och Flora (1558). Paris Bordone (1500–1571)

eller ensam:

flora1

Flora (1630-talet). Rembrandt

 

flora2

Ett offer till Flora (1627). Juan van der Hamen y Gómez de León (1596–1631)

 

 

massysflora

Flora. 1559. Jan Massys

 

När Jan Massys målade sin Flora hade centifoliarosorna inte slagit igenom – de hade kanske inte ens odlats fram ännu – och rosorna i vecket av Floras mantel ser ut att vara albarosor.

Under 1600-talets barock, med dess förkärlek för svällande former, var som förut sagts centifoliorna de mest populära rosorna, vilket tydligt syns på Jan Brueghel d.y.:s Flora från första halvan av 1600-talet:

brueghelflora

Carlo Maratti (1625–1713) låter sin egen dotter stå modell när han avbildar Flora:

marattiflora

Maratti målade gärna blommor, famför allt i Mariabilder, men frågan är om det i de två nedanstående bilderna är frågan om små knubbiga änglabarn (om nu änglar kan få barn) eller om amoriner: det vill säga, är det frågan om Maria eller Venus i undertexten?

maratti2   maratti3

Hos Giuseppe Arcimboldo är Våren en man med rosor på kinden (och hakan), men Sommaren är en kvinna med rosor litet överallt.

 

arcimbI

Våren. Giuseppe Arcimboldo, 1563.

 

arcimbII

Sommaren. Giuseppe Arcimboldo, 1563.

De tre gracerna förknippades ofta med Afrodite/Venus och delade därmed hennes attribut, vilket framgår tydligt i en målning av Rubens:

 

rubensgracer

De tre gracerna. 1620-talet. Peter Paul Rubens.

 

Berättelser ur den grekiska mytologin illustrerades ofta. I synnerhet var Zeus amorösa eskapader populärt stoff. Bildmässigt var de tacksamma eftersom han brukade anta olika skepnader när han förförde/våldtog de olika kvinnorna. Som tjur förde han bort den unga kvinnan Europa. Rosor finns med för att markera Venus symboliska närvaro – det vill säga den kroppsliga kärleken.

europa

Europa och tjuren (1675-77). Luca Giordano

Leda uppvaktade han i form av en svan. Leda lade sedan ägg ur vilka kläcktes den sköna Helena och tvillingarna Castor och Pollux. På följande tavla förefaller det som om blommorna är vita rosor i stället för de vanliga röda eller skära.

leda

Leda och svanen. Antagligen från 1650-66. Pier Francesco Molas stil.

I målningen av Danae som får besök av Zeus i form av ett gyllene regn är rosen däremot röd, eller i alla fall skär:

Danae och guldregnet. Efter 1554. Tizian (1490–1576) och hans ateljé.

Den stackars Antiope smög sig Zeus på och gjorde havande med tvillingar – vilket väckte hennes fars vrede, så att han fängslade och plågade henne. En krans av rosor över skötet talar om vad det handlar om.

antiope

Jupiter (Zeus) och Antiope. Luca Giordano (1634–1705)

Ett annat omtyckt motiv var giftermålet mellan nereiden (gudomligt vattenväsen) Thetis och den jordiske Peleus. Resultatet av deras äktenskap blev hjälten Akilles, den främsta hjälten i det trojanska kriget.

thetis

Bröllopet mellanThetis och Peleus. Abraham Blomaert, 1638.

Steget är inte långt från bilder med mytologiska motiv till allegoriska målningar, det vill säga där abstrakta begrepp personifieras. Bronzino som nämndes ovan i samband med Venusbilder är ett gott exempel. Tizians allegoriska målning ”Himmelsk och världslig kärlek” är ett annat.

  tizian  

Himmelsk och världslig kärlek. 1514. Tizian (1485-1576)

Men vilken är vilken? Rosen växer mitt emellan dem, och det ligger kanske närmast till hands att se den påklädda kvinnan som den himmelska kärleken, men varför är det då hon som har en blomma (en ros?) i handen? Och rosen, Venus blomma, på brunnskanten ligger närmare henne. Dessutom är det bakom henne som vi ser ett par harar (eller kaniner) och dessa var djur som förknippades med Venus. Den avklädda kvinnan håller en oljelampa (eller i alla fall ett kärl med en låga): kanske en symbol för hemmets härd? Den gudom som förknippades med denna eld var Hestia (romarnas Vesta). I den påklädda kvinnans bakgrund ser vi en befäst byggnad och något som ser ut som krigiska ryttare på vägen dit. Bakom den avklädda ser vi en kyrka och en betande fårahjord. Krig och fred, andligt och världsligt. Det förefaller alltså rimligast att den påklädda kvinnan står för den sinnliga kärleken.

 

Litterära motiv

Egentligen skulle målningarna av Zeus amorösa äventyr lika väl kunna placeras under rubriken ”Litterära motiv”, då konstnärerna utgick från Ovidius och andra som skrivit om dessa myter, men jag har reserverat den rubriken för bilder som utgår från samtida texter. Där är det framför allt episka dikter från den italienska renässansen som tillhandahållit motiv.

Ett mycket omtyckt motiv har Armidas trädgård i Torquato Tassos Gerusalemme liberata (”Det befriade Jerusalem”) varit. Den saracenska trollkvinnan Armida förleder hjälten Rinaldo så att han glömmer bort att hjälpa korsriddarna att återerövra Jerusalem. Hon gör detta med hjälp av sin trädgård som är fylld av blommor och fågelsång. Fåglarna sjunger om skönhet som förgås, varför det är viktigt att gripa stunden:

»Se», sjunger han, »hur än i knoppen drömmer
den blyga rosen och jungfruligt ler!
En hälft hon visar och den andra gömmer,
dess skönare ju mindre hon sig ter.
Nu blottar hon sin barm för oss och tömmer
sin rikedom; så vissnar hon — ej mer,
ej mer densamma, van att hyllning röna
av tusen älskare och tärnor sköna.

Så flyr, med flykten av en vårdags stunder,
ju blomman av ett liv, oändligt brått!
Väl kommer maj igen med gröna lunder,
men liv ej grönskar mer sen det förgått.
Så plocka rosen, förrn den dag går under
vars morgon lyser nu, så klart, så blått!
Ja, plocka kärleks ros, då än hon varar,
och kärlek kärlek ännu ömt besvarar!»

(Övers. Carl Anders Kullberg )

Det är alltså frågan om kampen mellan kropp och själ, mellan köttets lustar och dygdens diktat. På bilderna här nedan förekommer de vanliga Venussymbolerna: rosor, kupidoner och duvor. I två av bilderna syns i bakgrunden ett par män i rustning: det är ett par korsriddare som så småningom väcker Rinaldo ur Armidas förtrollning.

 

armida2

Armidas trädgård. Anthonis van Dyck (1599–1641)

armidamieris

Armidas trädgård. Willem van Mieris d.y. 1709.

armida3

Armidas trädgård. David Teniers d.y. (1610–1690)

 

armida4

Armidas trädgård. Slutet av 1600-talet. Antonio Bellucci (1654–1726)

Guarinis Il pastor fido (”Den trogne herden”) var en annan motivkälla: här bekransas den trogne herden och på marken ligger herdinnans rosprydda hatt:

pastorfido

Il pastor fido. Cornelis van Poelenburgh, ca 1635

Och i Adriaen van Nieulandts version visar rosorna ännu tydligare vad den trogne herden är ute efter:

pastorfidotwo

Il pastor fido. Adriaen van Nieulandt, 1648.

Genrebilder och blomstermålningar

Inte bara religiösa, mytologiska eller litterära gestalter kunde avbildas med rosor, utan också ”vanliga” människor. Ibland är de musiker, oftare herdinnor. Vanligast är kanske att det är en flicka eller kvinna som håller i en ros, eller som här är smyckad med en ros i håret.

Flicka med ros i håret. Domenico Ghirlandaios studio. Omkr. 1490

caravaggio

Pojke biten av en ödla. Caravaggio, omkr. 1594.

 

herde

Herde med flöjt. Jan van Bijlert, omkr. 1630.

I Godfried von Schalkens målning kan man tänka sig att kvinnan sjunger en kärleksvisa, med tanke på rosen som ligger framför henne på bordet.

 

Sjungande kvinna. Godfried Schalcken. Omkr. 1670

 
 

reni

Flicka med ros. Guido Reni, tidigt 1600-tal.

tito

Porträtt av en flicka. Santi di Tito, slutet av 1500-talet.

herdinna

Herdinna. Jacob Gerritsz Cuyp, 1628.

Cuyps herdinna pekar bort mot en såningsman. Rosen framför henne gör att man får tolka hennes leende som kärleksfullt snarare än som ”Se, där borta går en riktig tönt!”. Frågan är varför Santi di Titos flicka har en nästan överblommad ros i sin bukett. En symbol för den snabbt bortflyende tiden? Eller en kärlek som tagit slut?

Men även unga män kunde ses med rosor. På miniatyrmålaren Nicholas Hilliards (ca 1547–1619) kända målning lutar sig en ung adelsman mot ett träd omgiven av rosor: en trött estet.

hilliard

Ung adelsman. Nicholas Hilliard.

I det inbördeskrig som brukar kallas Rosornas krig, som pågick under den senare delen av 1400-talet, hade släktgrenen York en vit ros som symbol och grenen Lancaster en röd. Representanterna för de olika grenarna lät sig gärna avbildas med dessa symboler:

Elizabeth av York, gift med Henrik VII, med släktens vita ros.

 

Henrik VII med Tudorättens röda ros.

Det gjordes försök att stryka ett streck över det förflutna och gå vidare som i nedanstående boksida som visar hur man försökte visa att alla var vänner: den röda och den vita rosen kunde samsas. (Det finns för övrigt en damaskenerros, ’York and Lancaster’, som har både röda – eller snarare skära – och vita blommor på samma buske, som är från före 1550.) Fast propagandabilden visar förstås en övervikt av den segrande röda rosen. Bredvid detta propagandastycke en bild av Henrik VIII:s äldsta barn, dottern Mary, som blev drottning av England efter en broders tidiga död. Som regent återinförde hon katolicismen i England och förföljde protestanter med sådant dödligt nit att hon blev kallad ”Bloody Mary”. Hon gifte sig med den ärkekatolske Filip II av Spanien.

 

Mary Tudor. Anthonis Mor. 1554.

Hundra år efter rosornas krig hade färgsymboliken spelat ut sin roll och det var Tudorättens röda ros som blev Englands ros. Så på bilden av Bloody Marys yngre syster, Elizabeth I.

Elizabeth I. Nicholas Hilliard.

 

”Hampdenporträttet” av Elizabeth I. Steven van der Meulen, omkr. 1563

 

Rosen i litteraturen: bildelement och symbol

I litteraturen förekommer rosen framför allt som en ingrediens i bildspråket – i metaforer och liknelser – och som symbol, det vill säga som ett tecken för något annat, men naturligtvis också i beskrivningar av olika slag, till exempel av en trädgård (se ovan för en beskrivning i Boccaccios Decamerone).

Rosen i beskrivningar och bildspråk

När vi möter en ung flicka i litteraturen, vad är det för slags blommor hon ser i naturen? Rosor, förstås. Så hos Ludovico Ariosto (1474–1533) i verket Orlando furioso:

Se, helt nära skådar hon ett busknår
festligt prytt med blommande törne och röda rosor.
(Canto I:XXXVII)

När en ros brukas för att beskriva utseendet av något, vanligen en ung flicka, är det naturligtvis en röd ros som används. Det finns ju en mängd olika röda blommor, men eftersom rosen är Venus blomma är det klart att en flickas kinder är rosenröda som i en folkvisa som publicerades 1602 i Weltlicher züchtiger Lieder und Rheymen:

Hon blommar som en liten ros,
kinden såväl som munnen,
älskar du mig, så älskar jag dig,
lilla ros på heden.  

Att beskriva en ung kvinnas hy med hjälp av rosor och liljor har varit en kliché sedan klassisk romersk tid och Ariosto drar sig inte för att använda den. Så här beskrivs Alcina när hon möter Ruggiero, en av hjältarna i Orlando furioso:

På hennes mjuka kind blandas
liljans och rosens färger

Ruggiero möter Alcina. Orlando furioso, Canto VII. Fresk (ursprungligen i Palazzo Torfanini)
av Niccolò dell'Abate 1548/1550.

Hos Ariosto möter vi ett antal unga flickor som ofta nog är såsom rosor:

Den väna flickan hade inte fyllt fjorton,
var vacker och ljuv, och liknade en ros
som just öppnat sin knopp
och slår ut i sommarens sol.
(Orlando furioso. Canto X.)

Rosen som förförisk parfym möter vi i Decamerone. Den unge oskuldsfulle Salabaetto möter en fatal kvinna som vill lura av honom allt han har.

Slavarna kom sedan med två fläckfria lakan av finaste vävnad, som gav ifrån sig en sådan doft av rosor att det var som om där funnes blott rosor. De svepte in Salabaetto i det ena och damen i det andra och förde dem till sängs.

Illustration till Boccaccios novell om Salabaetto.

Geoffrey Chaucer (ca 1340–1400)använder gärna rosen i olika beskrivningar. Naturligtvis Venus,

Och på hennes huvud, underskönt att se
- - -
en krans av röda rosor, som doftade ljuvligt.

Porträtt av Geoffrey Chaucer. 1400-talet.

Mer originell är trumpetarens andedräkt hos Chaucer:

Och visst och sant är att all andedräkt som utgick
från hans trumpet doftade
som en kruka balsam instucken
i en korg full med rosor ...
(The House of Fame, rad 1684-1687)

 

Den symboliska rosen

Visst har rosen ett symbolvärde inom bildkonsten – tänk på Maria och Venus och på alla flickor som håller en oskuldsfull rosenknopp i handen – men det är framför allt i litteraturen som detta värde blir tydligt. De viktigaste ”symbolmolnen” är

ros – kärlek: vanligen är kärlekens ros kopplad till taggar och förgängelse

ros – kvinna: rosenknoppen är en ung kvinna/oskuld, en utslagen ros är en mogen/gammal kvinna

ros kontra taggar: något positivt som åtföljs av något negativt

Obs! Taggar = synd; rosor i Paradiset utan taggar. Se Spegel och Milton

rosens korta levnad: förgängelse

Stagnelius:

Se höstens moln på dunkla törnen gråter,
där purpurrosen förr olympiskt glödde
med glädjens dagg på välluströda kinden.
Hon är förbi. Väl knoppas Rosa åter,
dock icke hon, som nyss kring marken strödde
dödsbleka kronblad för augustivinden.

 

Kärlekens blomma

Under den aktuella perioden